Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 19 december 2015

Glömmer vissa

I spåren av flyktingkatastrof, kris inom socialtjänst, polis, sjukvård är det lätt att glömma att vi har medborgare som hade det trassligt tidigare och som kanske har det ännu trassligare nu. De uteliggare, missbrukare och andra utsatta i vårt samhälle glöms lätt bort i floden av alla andra kriser.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12054477.ab
Hemlösheten är just nu den högsta i Västeuropa på 50 år.
Bara i Sverige saknar nästan 18 000 personer bostad.
Aftonbladet har följt fyra av de tusentals hemlösa på gatorna i Stockholm.
De bor under en bro – bakom några soptunnor och en presenning.

”Nu kommer extremkylan”, deklarerar meterologerna.
Och nog är det kallt.
                                ”Jag kommer att dö på gatan” 

Men Micke, 42, Pekka, 59, Jojje, 58, och Matte, 48, störs inte av minusgraderna i Stockholm. De må se lite slitna ut men de vet hur man klär sig för att hålla värmen.

– Skulle det bli krig i Sverige är det vi hemlösa som skulle överleva längst. Vi lever ju redan som om det vore så, slår Pekka fast.

Att kunna klä sig rätt är A och O om man lever på gatan.

Och alla kan se att det är just det de gör, att de är uteliggare. Alla som tittar vill säga. De flesta vänder bort blicken så snart den svept över det brokiga sällskapets påsar och ryggsäckar, deras ölburkar som är öppnade trots att det inte ens är lunch en tisdag och filtarna de svept om sig för att hålla värmen.

Micke är 42 år. Efter en skilsmässa, där sambon fick behålla lägenheten, har han varit utan ett hem. Micke hade skadeståndsböter och betalningsanmärkningar och svårt att få tag i en ny lägenhet.

Det var elva år sedan nu. Mickes enda adress i dag är Frälsningsarmén dit han får sin post. För två år sedan gifte han sig men han och nya hustrun kan inte bo tillsammans.
Hon bor inneboende hos sin expojkvän och Micke bor på härbärgen.
– Jag önskar att jag kunde få en trerummare, till henne, mig och hennes barn. Då kunde vi ha en julfest och bjuda dit kompisar.

Micke går under många namn på gatan. Farsan kallas han av de rotlösa ungdomarna som hänger på Plattan. Den 1,92 meter långa Micke och hans vän Pekka är kända för att försöka hålla dem borta från droger, de där ljusskygga barnen som rymt hemifrån och som lever i kulvertarna under staden, och för de andra som faktiskt har ett hem men inte så gärna är där.
– Jag var bara tolv år när jag började vara här på Plattan varje kväll. Micke och Pekka blev som extrapappor för mig och många andra. Du kan inte hitta snällare personer. Tänk om någon kunde se det och ge dem ett jobb, säger Jordan, i dag 21 år gammal.

Micke och Pekka har inga biologiska barn.
– Men vi brukar säga att vi har 350 bonusbarn. Det är alla de som håller till häromkring.
Alla har de olika bakgrund och historier, sina egna skäl till att de hamnade på gatan. Gemensamt för dem är att de alla haft bostad och jobb en gång i tiden och att de allihop har spritproblem.

– Det är därför jag inte kan bo på härbärge för där bor mest narkomaner. Och narkomaner och alkoholister går inte ihop, säger Pekka.

Matte, 48, blev av med jobbet som byggjobbare för snart fem år sedan. Sen försvann lägenheten. Matte trivs inte på härbärgen så han hittade Pekka, en veteran när det kommer till konsten att leva på Stockholms gator. Nu kallar de sig för syskon och delar broderligt på det de tjänar ihop på gatorna.
Pekka har levt utomhus i 24 år och tror att han kommer att bli kvar på gatan tills han dör. Pekka tvivlar på att han skulle klara av att leva inom fyra väggar nu, han har varit ute för lång tid.
– Jag skulle bli som ett djur i en bur, tror han.

Mickes dagar ser nästan alltid likadana ut. Han vaknar tidigt, oftast på härbärget, och går vidare till McDonalds Vasagatan. På morgonen kostar toalettbesöket bara fem kronor där.
Sedan jobbar han, som han kallar det, i Sergelgången. Han sätter ut sin skylt och hoppas på människors välvilja.
Att hemlösa i Stockholm kan tjäna stora pengar skrattar han högt åt.
– En vanlig dag får jag ihop kanske 150–200 kronor.

Klockan är över tolv på natten och det har bildats is på vattenpölarna. Det är dags att gå hem, som Pekka säger.
Det han kallar hem är sedan i maj i år några kvadratmeter under en bro vid Slussen i Stockholm. Mellan en husvägg och en grönaktig kanal står ett tiotal soptunnor uppställda. De är draperade i vit presenning, som skydd mot vinden.
Där bakom bor Pekka, Jojje och Matte varje natt. Micke sover där ibland, när han inte bor på härbärgen.
Marken är täckt av kartonger, några sovsäckar och en madrass. Råttorna är överallt. De kilar över våra fötter, de slåss och tjattrar inne i hörnen.
– På nätterna brukar de krypa ner i sovsäcken. De vill också ha lite värme, säger Matte.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)