Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 3 december 2015

Är det riktig kärlek?

Hallå Borås tingsrätt, vad är en familj?
Vad är det värt att myndigheterna felaktigt flyttar två småbarn från de enda föräldrar de känner till?
Och - kan familjehem älska sina barn på riktigt? Undrar Kerstin Weigl,  som härom veckan fick störa journalistpriset,  i en krönika om stämningen
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21872153.ab
De två barnen hade placerats när de var ett år respektive några månader. Utan förvarning omhändertogs de 2009 under umgänge med sin biologiska mamma. Beslutet fick hård kritik av Socialstyrelsen.
Tjänstefel var det, ansåg Borås tingsrätt som förra året dömde en politiker och två tjänstemän. Men upprättelsen saknar värde - inga brottsoffer fanns, enligt domen. Inte barnen och inte Eva och Anders, De var ju "bara" familjehem.
 Och det är vad stämningsansökan siktar in sig på. De hävdar att efter fyra år fanns en familjerelation, starka känslomässiga band. Därför har Evas och Anders rätt till respekt för familjeliv kränkts.
De anför flera andra domar från Europadomstolen Något jämförbart fall är inte prövat i Sverige tidigare.
Man kan tänka att Mark-fallet är unikt, men det tror jag inte, att döma utav alla brev om vårdnadsärenden som når mig.
Man kan sucka över att just den här historien ändå inte kan få ett lyckligt slut. Sex år har gått. Barnen har ett annat hem.  De fick aldrig tillbaka barnen de kallar "sina". Umgänget är avstängt och myndigheterna har förgäves försökt utfärda kontaktförbud för Eva och Anders.
 Men jag tänker att det finns alla skäl att processen blir rejält uppmärksammad, särskilt en höst som denna då socialtjänsten i de flesta kommuner jagar familjehem åt ensamkommande flyktingbarn.
Hur ska vi se på dessa familjer? Och: Vad är en familj? Se där en av de eviga stora livsfrågorna.
 
Ja, vad är en familj? Vem är förälder? Är blod tjockare än vatten?  Kan man älska barn man inte fött? Glömmer barn borde dem de ser som sina föräldrar om det är dem de har sin anknytning till?
Viktiga frågor


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)