Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 22 augusti 2014

Regler runt barn behöver skärpas

Ännu en adopterad som talar om att det inte alltid är så lyckligt
http://www.reclaimjustice.com/artiklar/adoption/index.html
– Jag har haft det bra men ibland har det varit tungt. När jag var två år stack min adoptivpappa. Plötsligt. Han bara drog, putsväck. Jag har inga minnen av honom sedan jag var liten men kan känna djupt inom mig att jag var pappas flicka. När jag var fyra år träffade mamma en ny man. Vi har jättegod kontakt men jag upplevde att det var mycket bråk mellan mamma och honom. Ibland kände jag att jag inte ville vara med längre.
När Johanna gick i sexan separerade hennes föräldrar. När hon kom hem efter en skolresa hade pappan flyttat. Det blev en chock.
– När jag kom hem var pappa inte där. Jag fick ingen förklaring ingenting. Han var bara borta. Mamma och jag har aldrig pratat så mycket om känslor. Och tonåren är en tid när det händer mycket i en människans liv. Mamma är jättesnäll men det är fortfarande pappa jag ringer till om det är något.
Johanna tystnar, lyfter eftertänksamt sin tekopp och tittar bort i fjärran en stund. Så ler hon varmt och säjer med eftertryck:
– Pappa har alltid funnits där för mig. Han är min pappa och han är bättre än många av mina kompisars biologiska pappor.  
Johanna rymde hemifrån och drömde om att hennes biologiska föräldrar skulle hämta henne.

– Jag växte upp i Danderyd, ett vitt samhälle. Där vi bodde fanns det få som jag. Jag kände mig främmande och vet att det är så för många av oss adopterade. Vi har en sluten grupp på Facebook, där vi kan skriva av oss, om allt. Några av oss träffas på riktigt också. Vi är soul sisters and brothers, säger Johanna med ett stort leende. Jag har haft tur och nu vill jag arbeta för de mindre lyckligt lottade, upprepar hon.
 
På Adoptionscentrums hemsida under rubriken ”Återrapporter”, står det bland annat: ”Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sina nya familjer? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt; kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung?”.
– Jag har själv upplevt att inte ens blivit inbjuden till familjeträffar. Det var bara jag och mina barn som inte blev bjudna. Alla andra i släkten fick inbjudan. Det här har hänt flera gånger. Det är vidrigt, säger Johanna med eftertryck.
 
Johanna har alltid önskat få veta mer om sitt ursprung. Hon har försökt på alla tänkbara sätt att ta reda på mer. De svenska myndigheterna hänvisade henne till Colombia – och vice versa. På Adoptionscentrum svarade de att, tyvärr kunde de inte hjälpa till eftersom Johannas adoption inte gått genom dem utan var privat. Hon fick heller inga råd om var hon skulle vända sig. Ingenstans har hon fått hjälp och det är inte lätt för ett barn att söka sig genom myndighetsdjungeln. Även om vi i Sverige har Myndigheten för internationella adoptioner MIA, finns i praktiken ingen som hjälper de adopterade barnen idag, menar Johanna.

– Alla barn har rätt till kontakt med sina föräldrar enligt FN:s Barnkonvention, säger Johanna ilsket. Det låter bra men vi får faktiskt ingen hjälp. Det finns ingen organisation eller myndighet man kan vända sig till som verkligen ställer upp. Inget skyddsnät att luta sig tillbaka mot. Får man kalla handen några gånger, tror man till slut att det inte finns någon hjälp att få. Vem ska man vända sig till om inte ens myndigheterna kan hjälpa en?

En adopterad vän som skulle göra nytt pass fick frågan av polisen om hon ville ta bort sitt födelseland ur passet. Vem har hittat på någonting så dumt, säger Johanna upprört.
Jag frågar Johanna vad hon skulle göra om hon var stadsminister?
Man ska informera föräldrarna ordentligt om att de måste berätta för barnen om deras ursprungsland. Barnen ska få veta var det ligger på kartan, hur flagan ser ut, hur kulturen är där och så vidare. Och jag skulle önska att jag fått lära mig språket.

Vi är eniga om att adopterades rättigheter är en stor fråga som rör många – och att våra svenska myndigheter snarast ska tillsätta resurser för att hjälpa adoptivbarn. Alltså statligt finansierade tjänster, med tjänstemän som kan hjälpa barnen med både praktiska och psykosociala frågor. Och att uppföljning av hur alla adoptivbarn har det ska ske regelmässigt till dess att barnen blir myndiga oavsett vilket land barnet kommer ifrån. Sverige måste också göra gemensam sak med alla de länder som skrivit under FN:s barnkonvention, (alla länder utom USA och Somalia). Reglerna behöver skärpas och de regler som finns måste efterlevas.
Hon hade ändå haft det bra. Tror att de är de som inte haft det bra som är missnöjda. Självklart,
och de flesta som precis som hon som letar efter sitt ursprung så är det inte för att byta ut utan för att få en förståelse.
De allra flesta har ändå haft det bättre än de skulle haft det om de stannat.
 
Jag reagerade mest på de sista orden; Reglerna behöver skärpas och de regler som finns måste efterlevas.
Precis som i alla ärenden gällande barn så finns det lagar men de följs inte.
De måste skärpas så att de efterlevs.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar