Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 28 augusti 2014

Del 1


De debatt artiklar som Malin Lernfelt skrivit i GP är en serie på tre.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2462535-malin-lernfelt-nar-det-varsta-hander
Den första handlade om barn som utsatts för sexuella övergrepp.
De började sky kroppskontakt, klagade över ont i magen och huvudet. De drömde mardrömmar och kissade ned sig. Dessutom sade barnen att de inte vill åka till sin pappa. En kväll berättade Marias döttrar att deras far gjorde sexuella saker med dem. Därmed startade en karusell av händelser som ledde till att Maria dömdes för egenmäktighet med barn och förlorade vårdnaden. I dag bor flickorna på en helt annan plats i Sverige med sin pappa. De är helt avskurna från den värld de vuxit upp i. Sin mamma (som varit deras primära anknytningsperson under hela livet) och sin syster har de träffat endast under några få timmar de två senaste åren.
Genomgående när man läser handlingarna i Marias ärende är myndigheternas totala brist på barnperspektiv. Socialtjänsten är inte intresserad av att lyssna på barnen. Inte heller tingsrätten. Man bortser från utlåtanden och vittnesmål ifrån Barnhuset (en enhet som arbetar med barn som misstänks ha blivit utsatt för sexuella övergrepp, misshandel eller könsstympning), BUP och andra som pratat med flickorna. När polisen lade ned anmälningarna mot fadern på grund av att flickornas berättelser är för ”inkonsekventa” valde Socialtjänsten att backa helt. Trots att myndigheten enligt lag är skyldig att fullfölja sin utredning. I stället slår man ned hårt på mamman som gör allt hon kan för att skydda sina barn och se till att de får hjälp.
Marias berättelse är långt ifrån unik, berättar Lisa Björklund från Atsub, Föreningen anhöriga till sexuellt utnyttjade barn. Björklund förklarar att det finns en stor okunskap och inte minst en osäkerhet hos myndigheterna när det kommer till att hantera sexuella övergrepp mot minderåriga.
 
När skall man börjar att utgå ifrån banren inte den vuxne?
När  skall man kräva utbildning runt barn för de som hanterar och utreder barn?
När skall barnperspektivet bli mer än ett fint ord på pappret?
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)