Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 31 mars 2013

Brott utan konsekvenser.

Socionomerna skriker för bättre arbetsvilkor.
http://www.socialpolitik.com/det-sociala-arbetets-yttersta-ansvar/
Jag tvivlar till exempel på, att studenter under sin utbildning uppmuntras till samhällsengagemang, samhällsintresse och ett kritiskt tänkande, vilket är nödvändigt för att kunna utföra ett gott socialt arbete.
Vidare undrar jag över hur vi dagligen för värderingsdiskussioner på arbetsplatserna, där vi påminner oss om vårt uppdrag och i vilket sammanhang som vi utför det. För att den enskilde socialarbetaren i sitt dagliga, tunga uppdrag, ska ha ork till detta krävs det ledare som tar på sig detta ansvar.
Vi har lagmässigt stöd genom bland annat socialtjänstlagens portalparagraf som jag tycker egentligen ger oss ett uppdrag att vara demokratiarbetare, och i förvaltningslagen som ger oss uppdrag att som offentliganställda vara styrda av följande värden: demokrati, rättssäkerhet, effektivitet och förvaltningsetik.
Vad jag vill tillföra pågående diskussion om orsaker till socialarbetares tystnad är hur samhället i dag utnyttjar det viktiga begreppet ”det yttersta ansvaret”.
 
Hittar också en artikel om en mamma som nu riskerar utvisning men då hennes 3-åriga dotter är svensk och får stanna innebär det samtidigt att hon förlorar sitt barn.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16513084.ab
Skälet heter Sofia och ­fyller tre år i sommar. Sofia är Saras dotter som hon fått i Sverige tillsammans med en svensk man, som hon i dag har ensam vårdnad över.
Skulle polisen hämta Sara för att utvisa henne, blir ­Sofia ensam kvar. Hon är svensk medborgare och kan aldrig tvingas från sitt hemland.
Flickan plaskar omkring med nya gummistövlar när Sara berättar sin historia. Hon vet ingenting om nationaliteter och är lyckligt ovetande om gränser som hon, men inte hennes mamma, får stanna innanför.
En annan artikel tar upp hur barn av domstolen tvingas till umgänge med en pappa som misshandlat dem http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16511396.ab
Misshandeln i det småländska hemmet var omfattande. Han slog barnen mot huvudet och kroppen, med knytnävar, han sparkade dem, hällde hett vatten på dem, och lyfte dem med ett grepp om halsen, tryckte dem mot väggen.
Domen förra året blev fängelse i tre år och nio månader. Sedan ville pappan, som avtjänar straffet på Skogomeanstalten, ha umgänge med sina barn.
Kriminalvården säger nej, eftersom barnen är brottsoffer. Socialtjänsten har inte kunnat förklara på vilket sätt fängelsebesöken skulle vara bra för barnen. Dessutom bedöms risken hög att pappan begår nya brott.
Pappan överklagade, men förvaltningsrätten ansåg att kriminalvårdens fattat rätt beslut.
Även det beslutet överklagades och nu slår nästa domstol – kammarrätten – fast att besöken ska bli av. Socialtjänstens beslut väger tyngre än kriminalvårdens invändningar. Det får "antas" att besöken hos pappa är till barnens bästa, skriver kammarrätten.
Alltså återigen en dom som visar att domstolarna inte har det barnperspektiv som de skall enligt lag.
Ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn säger de till mig i riksdagen.
Jasså vad händer då det inte sker? Ingenting eftersom det inte är kopplat till några konsekvenser.
Jag kan inte få in i mitt huvud hur det kan tillåtas i Svergie att behanda barn på dethär viset.

Självklart finns det även mödrar som är våldsamma.
http://www.expressen.se/nyheter/mamma-knivhogg-pappa-infor-barnet/
Mannen fick ett flertal knivhugg och fördes till sjukhus, men uppges inte ha några livshotande skador.
Barnet har tagits hand om socialtjänsten.
 
Men varför är barn inget värda? varför följer domstolarna inte lagen? Jo jag vet varför därför att det inte blir några konsekvenser.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)