Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 1 mars 2013

Ro eller släng årorna

Tittade igår på Sofias änglar.
http://www.kanal5play.se/play/program/227058/video/45274246
Det var en familj där först deras 8 åriga dotter får cancer. Den kommer tillbaka gång på gång och tredje gången då hon är 12 år tvingas hon amputera benet vid höften. Mitt i detta får även pappan cancer och får ta bort ena ögat, skallben ögonlobb och del av hjärnan. Mamman springer emellan dottern coh makens avdelning samtidigt som de har en son till som hon känner att hon inte hinner med. Då hon och maken diskuterade hur hon skulle orka säger han :
" Vi sitter redan i båten antingen ror vi eller så slänger vi årorna".
 
Så sant det är. 
Det är så många som frågat hur jag orkat. Det har snart gått fyra år och jag har ändå lyckats hålla uppe medias intresse och jag har varit med och påverkat massor. Men vi har inte fått hem barnen.
Ja vad är det som gör att jag orkar. Jo ingen annan tar över om jag lägger ner. Som han säger vi sitter redan i båten det är bara att ro eller slänga årorna. Det finns bara två allternativ att kämpa på eller ge upp och det sista alternativet finns inte.
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. En annan fostermamma1 mars 2013 kl. 14:21

    Oj vad du kämpar. Må barnen få komma hem nån gång. Tänker ofta på er och de stackars barnen som längtar hem. Undrar hur det kan vara möjligt, att "de" (vilka "de" nu är) kan låta tiden bara gå utan att agera och låta barnen få komma hem.

    Jag har sett ett program på TV, om bortrövade barn, där en av föräldrarna har tagit barnet till sitt hemland och vägrar lämna det åter. Jag ser paralleller till er där, även de barnen sitter och väntar i flera år i främmande land att någon ska komma och rädda dem...

    Vill inte späda på ert dåliga mående, men förstår att detta tänker ni nog själva ändå varje dag.

    Jag fortsätter att följa din blogg och hoppas hoppas att någon klok person till slut ska se till att dina barn kommer hem.

    Vi har vår egen kamp hos oss. Vårt lilla fosterbarn är utvisningshotat och vi lever ständigt med rädslan att hon ska försvinna ut ur landet med föräldrar som inte orkar ta hand om henne. Undrar vem som ska ta hand om henne där och vad hon kan råka ut för. Dock har vi ett hopp om att det kan ske förändringar så att hon får stanna i landet till slut. Att Migrationsverket ska inse att deras beslut är fel...

    Kram från en annan fostermamma

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)