Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 22 mars 2013

Ingen har ansvar

Hittar en debattartikel
http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1702917-myndigheter-sviker-barnen
I en närliggande kommun finns en förtvivlad 11-årig flicka som inte vill leva längre för att hon ska tvingas till sin våldsamme pappa. Fem chefer och 20 handläggare har fått allvarlig kritik för att ha agerat partiskt, av Länsstyrelsen, Kammarrätten, Förvaltningsrätten, JO och Socialstyrelsen. Men inget händer ändå. Trots den allvarliga kritiken från alla håll vägrar socialförvaltningen att byta ut handläggare med hänvisning till att den brottsmisstänkte pappan vill ha dessa kvar. Vem är ansvarig? Till vem ska man vända sig?
JO tar helt godtyckligt upp vilka fall som ska granskas. Barnombudsmannen (BO) har inte mandat att ingripa i enskilda ärenden. Inte heller ministrar i regeringen. Socialstyrelsens granskningar tar månader eller år. Inte heller renderar allvarlig kritik i någon påföljd. Kritiserade myndigheter kan fortsätta precis som förut – och gör det. För ett krossat barn finns ingen hjälp att få. Det är meningslöst att anmäla myndigheters misstag.
Barnombudsmannen måste få mandat att gå in i enskilda ärenden eller få ett kompletterande uppdrag med tillsynsansvar. Eller så bör en ny tillsynsmyndighet skapas, med rätt att akut hjälpa barn som drabbas.
Det måste finnas hjälp när myndigheter sviker och inte klarar av sina åtaganden.
Precis så är det. Ingen får kan eller vill agera. alla som har lite insyn skriker att något måste hända. Socionom som organiserats sig i Nu bryter vi tystnaden gör allt för att väcka. De skriver i DN:

Politikerna måste agera. Missförhållanden inom socialtjänsten påtalas alltför sällan och stadsdelsdirektörerna vill ha chefer som mer värnar om budgeten än klienternas behov. Självklart påverkar chefernas rädsla även fotfolkets yttrandefrihet, skriver företrädare för socialarbetarnätverket ”Nu bryter vi tystnaden
http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/oroande-tystnad-praglar-stockholms-socialtjanst
Arbetar vi så effektivt i ekorrhjulet att vi inte hinner se bristerna i våra verksamheter? Eller har våra empatiska hjärtan hårdnat och lågan slocknat efter några år i maskineriet?
Arbete inom socialtjänsten är inte alltid så lätt. Vi ska arbeta rättssäkert och värna våra klienter, särskilt barnen. Utredningar och beslut måste vara klara inom en viss tid. Beslut och utredningar kan påverka ett barns eller en familjs hela tillvaro. Vi ska samtidigt arbeta förebyggande, uppföljande och med eftervård.
Allt detta ska styras av klienternas behov och bedrivas inom lagens ramar. Allt detta är vi duktiga på.
Problemet är att över detta arbete svävar en budget som vi ska hålla oss till, vilket påverkar vårt arbete långt mer än vad man kan tro. En ständigt stram budget gör arbetsbelastningen ohållbart hög medan våra löner är ohållbart låga. Vi kan inte arbeta med mer än det som är akut och kvaliteten på våra utredningar och beslut blir inte rättssäkra.
Besluten styrs inte av barnets bästa eftersom detta inte hinns med att utreda tillräckligt.

Med den budget vi har i dag finns inte den ekonomiska möjligheten att följa lagen. Vi har helt enkelt inte tid. Vi borde anmäla att barn drabbas hårt av ständigt förlängda utredningar och att vi inte har möjlighet att ge den hjälp föräldrar till barn i familjevård har rätt till för att kunna återförenas med sina barn. Vi kan inte ge de insatser familjer med stora behov behöver eftersom resurserna inte räcker till det.
Budgeten måste hållas till varje pris. Det är vad vi får höra från våra stadsdelsdirektörer i Stockholm och ner genom chefsleden. De höga tjänstemännen förmedlar att våra politiker inte kan ha fel i sina beräkningar, utan att det är vi som varit oansvariga med våra utgifter om budget inte hålls.
Piskan följer ledet ner till oss handläggare. Spara, spara, hålla budget! För vems skull? Inte är det för våra klienters skull.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar