Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 21 mars 2013

Går som på nålar

Idag är det svårt att vänta. Ärendet runt advokaten skall upp idag. Fick veta att de hade så många ärenden att en del fick bordläggas men med strösta sannolikhet skulle ärendet ändå upp. Vet i morgon om det var uppe eller inte. Sedan får man vänta et tag till. De har två veckor att lägga till dra ifrån och skriva ihop men inom 4 veckor har jag beslutat.

Jag har nog aldrig önskat så hett att någon skulle åka dit som nu. Men det skulle bli någon form av upprättelse att få papper på att han gjorde fel. Att han inte försvarade rätt. Chansen är väl tyvärr inte så stor då egna granskar egna men hoppet är det sista som överger mäniskan.

I dagen tar de upp BOs rapport runt barn i arresten.
http://www.dagen.se/opinion/ledare/ungdomar-far-illa-i-arrest-och-hakte/
Ett antal ungdomar beskriver de skräckupplevelser som vistelsen i polisens arrest inneburit, i isolering utan möjlighet att skilja mellan natt och dag och utan kontakter med anhöriga. ”Man behandlades inte som en människa överhuvudtaget”, säger en. ”Skriker du i en halvtimme så bryr de sig inte för alla skriker där”, konstaterar en annan.
De flesta släpps efter några dagar i arresten. Några vittnar om att det sker utan att de anhöriga eller socialtjänsten informerats och att de tvingas ta sig hem utan pengar eller till och med ytterkläder och skor.
En betydligt mindre, men växande, grupp hamnar i stället i häktet fram till rättegång. Där beskrivs förhållandena som generellt sett bättre men långt ifrån acceptabla. Många nekas kontakt med anhöriga utan att informeras om att sådana restriktioner kan överklagas. Andra tvingas avbryta skolgången helt under tiden i häktet. Isoleringen riskerar att leda till ångest och depression som påverkar möjligheterna att resonera rationellt och att presentera sitt försvar när det så småningom blir dags för rättegång.
Att en dålig behandling av unga i arrester och häkten skulle avskräcka dem från att fortsätta på brottets bana är ett minst sagt tveksamt resonemang. Om ett brottsligt beteende ska kunna brytas måste det i stället för isolering och kränkande behandling handla om kvalificerade utredningar och systematiska hjälpinsatser. Annars är risken påtaglig att effekten blir precis den motsatta

Håller med risken är annars stor att de fortsätter de är ju ändå på något sätt dömda. Har hört många som döms på förhand på grund av bakgrund, hudfärg eller annat. Många av de här banren blir inte trodda ändå. Till sist är det många som resonerar som jag kan lika gärna göra det eftesom jag ändå får skit för det....
Ännu värre blir det då man läser
http://ekuriren.se/nyheter/sverige/1.1726901-brottsutsatta-barn-undersoks-sallan?fb_comment_id=fbc_514376175275783_5392791_514414908605243#f2b3769909f854e
Barn som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel läkarundersöks sällan trots polisanmälan.

2011 gjordes 14 000 polisanmälningar om sexuella övergrepp, våldtäkt eller misshandel mot barn under 15 år men bara 430 rättsmedicinska undersökningar.
- Just fysiska spår kan ha en oerhört stor betydelse för om man kan driva förundersökningen vidare, säger Anna Kaldal, docent i processrätt vid Stockholms universitet, till Ekot.
 Man kan unhdra varför. Är de inte lika mycket värda? Inte lika trovärdiga. Inte lika berättigade till upprättelse? Att bli hörda trodda och få hjälp i vad de utsatts för?

Ja man undrar när de ledande politikerna skall börja ta det här på allvar och sluta stoppa huvudet i sanden med hänvisning till att de inte går in i enskillda ärenden.


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)