Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 30 september 2014

Att lagstiftning finns räcker inte

Våld mot barn måste utredas snabbare. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vald-mot-barn-maste-utredas-snabbare_3960978.svd
Det handlar inte om lagstiftningen. Den ger nämligen goda förutsättningar för att utreda barnmisshandel snabbt och tar extra hänsyn till barns utsatta situation.
Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och senast inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. En statlig utredning har dessutom föreslagit att tidsfristen ska kortas ytterligare. Såväl Rikspolisstyrelsen som Åklagarmyndigheten rekommenderar att ett första barnförhör hålls senast inom två veckor efter det att förundersökning inletts. Men att lagstiftningen finns räcker inte. Den måste följas.
Precis vad jag sagt och fortfarande säger vad gäller sociallagarna. Även fortsättningen stämmer
Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att arbeta med utsatta barn, främst barn som upplevt våld eller övergrepp. Det är på många sätt en oerhört meningsfull arbetsuppgift. När barn är skyddade från fortsatt våld har de en fantastisk förmåga att läka och att gå vidare. De kan behöva stöd och behandling, men de har också en egen växtkraft som imponerar.
Men så är det de där barnen som inte får skydd, trots att våldet avslöjats. Dessa barns fortsatta utsatthet tär på mig som yrkesmänniska, den gör mig frustrerad och arg. Det skapar ett stort och onödigt lidande, och risken är stor att lidandet kvarstår under uppväxten och till och med under vuxenlivet.

Under en rad år (2010–2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Bristerna var skrämmande. Polis och åklagare följde i många fall helt enkelt inte lagstiftningen. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.
 
En del åklagarkammare utmärker sig riktigt negativt: Södertörn klarade bara 34 procent av fallen, Örebro 35 procent och Falun 37 procent. Regeln är alltså att man inte följer lagen. Andra lyckas bättre. Jönköping klarar 92 procent av fallen.
 
Jag vill hävda att de långa handläggningstiderna först och främst handlar om bristande ledarskap och om felprioriteringar. Mitt intryck är att de poliser och åklagare som arbetar med brott mot barn ofta är mycket kunniga och engagerade. Det bidrar till att de slutar när standarden på arbetet blir för låg. 

När det inte fungerar handlar det oftast om att det inte finns personal på plats. Så enkelt är det. När poliser blir sjukskrivna eller föräldralediga sätter man inte in vikarier. Ofta uppstår en ond cirkel. Överbelastning och orimliga arbetsförhållanden gör att fler slutar, och att ingen söker sig till just den arbetsplatsen. Det handlar huvudsakligen om frustration över låg status, bristfällig organisation och felprioriteringar när personalomsättningen är stor, inte om att det är svårt att möta de barn som utsatts för våld. Mötena med barn upplevs tvärtom som det mest meningsfulla i arbetet.

Vi har en lagstiftning som förbjuder våld mot barn. Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter och därmed förbundit sig att använda alla tillgängliga medel för att skydda barn mot våld. Gör vi det? Nej.
 
Kan bara hålla med ÅSA LANDBERG leg psykolog, leg psykoterapeut helt och fullt
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonym30 september 2014 kl. 23:22

    Det verkar vara exakt samma dilemma med socialtjänstens tillstånd -som håller på att ramla sönder, pga dåliga arbetsförhållanden, bristande utbildning/fortbildning, lågstatusyrke precis som polis- med gör lite belöning för engagemang och god moral!
    Alla gillar att jobba med barn...men varför inte satsa mer resurser nu-med ny regering ?
    Barnen är vår framtid!
    Samma sak med skolan ...sexuell mobbing ökar -och villka rektorer bryr sig?skyller på tjejen-som vanligt .

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)