Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 11 september 2014

Upprop 33 i press

Då lyfts det ärende jag hade uppe v 33 i press.
http://www.nt.se/nyheter/norrkoping/skriver-till-riksdagen-om-fallen-10118691.aspx
Norrköping Nu tar den riksbekanta familjehemsmamman från Marks kommun upp Norrköpingsfallet då en pojke abrupt omplacerades hos sin mamma, som han inte hade haft kontakt med på flera månader.
I ett brev till Socialutskottet berättar hon om fallet.
 
Hon anser att systemfelen när det gäller barnärenden är omfattande, men pekar också på lösningar.
De går ut på att handläggaransvaret skall återinföras, att de lagar som gäller barn ska vara kopplade till konsekvenser och att Barnkonventionen ska bli lag.
- Om de sakerna blir av då har vi kommit långt, säger Eva.
Och även om hon är trött och uppgiven har hon inte en tanke på att ge upp. Hon kan inte acceptera att små barn ska drabbas av socialtjänstens brist på pengar, underbemanning och att de unga nyrekryterade socialsekreterarna inte orkar. – Är man nyutbildad och inte får stöd är risken stor att man gör fel. Risken är sedan att man håller fast vid det felaktiga beslutet för att man inte orkar se att man gjort fel. Skillnaden mellan skuld och skam är att den som känner skuld gör allt för att rätta till, medan den som känner skam gör allt för att dölja vad den gjort. Istället försöker man styra utredningen så att det ser ut som man gjort rätt i alla fall.
 
Gå gärna in och läs kan ju inte kopiera hela.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)