Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 21 september 2014

Så gott man kan räcker nte

Jag berömde ju Falköping härom dagen.
Nja inte jag men hänvisade till en som gjorde det. Nu har de fått kritk av IVO efter att inte ha agerat.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5969946
Socialnämnden i Falköping får nu kritik av Inspektionen för vård och omsorg för att en flicka fick bo kvar med sin mamma trots flera orosanmälningar från bland annat pappan, folktandvården, polisen och skolan.
Trots att flera orosanmälningar gjorts mot att flickan fått bo kvar hos sin mamma löd motiveringen från socialnämnden i Falköping så här:
"Utredarna tänker att modern gör så gott hon kan utifrån sina förutsättningar."
 
Tänk om de räckte med att göra så gott man kan.

Talade härom dagen med en fostermamma vars barn ser ut att vara på väg hem eftersom mamman köper korv till barnet då de är ute. dvs handläggaren ser att hon ser till att barnet får mat. Mewn det är väl stor skillnad å att köpa en korv ute och laga mat hemma tre-fyra gånger om dagen.

Trots att flera umgängena inte kan genom föras på grund av fylla och mamman får byta bostad under umgänget då hon har barnet för att hennes sambo är påverkad och även den andra lägenheten ser ut som en knarkar kvart verkar de inte bry sig om. Barnet 9 år får titta på filmer med 18 års gräns och det är mycket annat som vare sig är lämpligt eller bra.

Fostermamman har tvingats ställa sig och städa för att överhuvudet taget kunna lämna dem där. När hon anmält och de åkt dit har de bara konstaterat att det ser ju fint ut men har inte lagt någon vikt vid att det beror på att fostermamman städat och är anledning till att det är fint.
Man skall öka umgänget och det finns vad jag förstå bara en anledning till det.
Barnet har bott 9 år till och från och sista omgången fast i 6 år. Vårdnadsöverflytt var på gång, gick igenom i första instans men förlorades i andra eftersom umgänget fungerade så väl... Enligt vem undrar jag.  Lagen om överflytt skall göras för att trygga barnet inget annat Det spelar ingen roll att umgänget fungerar eller inte fungerar. Det spelar faktiskt inte ens någon roll om ursprungsorsakerna för placeringen har ändrats så skall överflytt göäras ändå om det är det bästa för barnet. Enligt lag. Varför följs den inte?
Hur kan man ha lagar som inte följs?

Ett till bevis för att så gott man kan inte räcker är Handbollsspelaren Simon Aulén som nu berättar om sitt förflutna. Hur han som 14 åring gick upp till soc själv men ingen lyssnade
http://www.expressen.se/sport/handboll/tragiska-barndomen-ingen-trodde-pa-mig/
I en uppmärksammad intervju på den norska sajten ha-halden.no berättar om han om en uppväxt kantad av alkohol, kriminalitet och död.
– Mina föräldrar levde ett hårt liv, för att uttrycka det milt. Alkohol, gäng, narkotika, trubbel med polisen och slagsmål. Jag bodde hos pappa. Ofta låg det en pistol på matbordet när vi åt. Vi var barn - i dag förstår jag hur sjukt det var, säger han till sajten.
Aulén, som växte upp i Eskilstuna, försökte redan som ung få hjälp av samhället. Som 14-åring tog han kontakt med socialförvaltningen - utan att få något gehör.
– Det är illa att en 14-åring själv måste ta kontakt. Än värre var att ingen trodde på mig. Socialen kom, men då på ett föranmält besök. Mamma var alkoholist, men hon var inte dum. Till det mötet var hon så klart nykter och lägenheten var städad. De som var på besök såg inte några problem, berättar han i intervjun.
– Hon blev 44 år gammal. Drack ihjäl sig. Min lillasyster hittade henne på soffan.
Pappan å sin sida, bar på ett kriminellt register. Han misshandlades till döds samma år som mamman hade avlidit.
– Själva relationen till dem... den var knepig. De ville ju väl, men sedan hade de sina bekymmer som gjorde att de inte hade tid och kunskap för att kunna ta hand om mig och min syster. Jag höll på med träning för att jag inte ville vara hemma. Då visste man att man kunde hitta farsan på golvet, nersupen. Om pappa var hemma så var det med en klump i magen som man kom hem. Det var inte så att jag var rädd för att han skulle göra mig illa, men det var ingen förälder så...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar