Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 1 september 2014

Fler surrogat barn

Det är nog inte så lätt som en del vill ha det till.
http://www.etc.se/ledare/nu-borjar-surrogatbarnen-att-tala-ut
Ända sedan surrogatindustrin tog fart i mitten på sjuttiotalet och graviditet kom att köpas och säljas på marknaden, har barnens öde i stort sett ignorerats. Debatten har främst handlat om kvinnorna, och det finns knappt någon forskning på hur det gått för barnen. Detta är bara en av de underligheter som karakteriserar surrogatdebatten: trots att hela poängen är att skaffa barn, och det råder en hets utan like på att alla måste ha ett genetiskt eget barn, verkar få bry sig om att fråga vad de tycker om det hela. Kanske för att surrogatförespråkarnas främsta argument – frivillighet – inte går att tillämpa på barnen. De har aldrig valt att komma till genom en ekonomisk transaktion. Eller så anses det att varor inte kan tala.

Men de kan det. Nu har tiden kommit då många amerikanska surrogatbarn blivit vuxna och talar ut. De startar bloggar, driver kampanjer och bildar föreningar som Anonymous Us och Donor Children. Och de berättar en helt annan historia än den rosiga idyllbild som målats upp i medierna. Brian skriver på bloggen Son of a Surrogate: ”Det känns som om jag var köpt och såld. Ni kan kalla det alla fina ord ni vill... Ja, jag är arg. Ja. jag känner mig lurad. Ja, jag känner att varken min mamma eller mina adoptivföräldrar tänkte på mig och mina känslor när de ingick överenskommelsen. De är alla bra människor, men de stannade inte upp och tänkte.

Jessica Kern, som idag är trettio år, skriver på The Other Side of Surrogacy: ”Jag är en produkt av traditionellt surrogatmödraskap, och jag stödjer förbud mot alla former av surrogatmödraskap (...) Skulle jag ha valt detta för mig själv? Att den enda anledning till att jag existerar är en stor fet check? När jag var 17 fick jag veta att min biologiska mor fick 10 000 dollar för att föda och ge bort mig. Jag blev förstörd.” Kern har inte längre någon kontakt vare sig med den familj hon växt upp i eller med kvinnan som födde henne, på grund av sitt uttalade motstånd mot surrogatmödraskapet. Liknande historier är vanliga.
På sidan Anonymous Us berättar ett anonymt surrogatbarn: ”Mina föräldrar har övergivit mig för att jag uttryckte något annat än total kärlek och tacksamhet över det faktum att jag var önskad. Det är en stor sak för dem. De tar varje chans att berätta hur önskad jag var och att jag inte uppskattade detta tillräckligt. (...) Jag känner mig ensam. Jag har ingen.”

Känner alla surrogatbarn så här? Nej, naturligtvis inte. Men de är tillräckligt många för att alla som vill legalisera surrogatmödraskap – de flesta av våra politiska partier – borde stanna upp och tänka till. För idag finns flera hundra barn i Sverige som kommit till på det här sättet.

De berättar om ilska, sorg över att aldrig ha fått träffa kvinnan som födde dem, om att ständigt tvingas vara tacksamma för att de kommit till världen, och framför allt om att känna sig som varor. Lyssna på dem. Kom inte sedan och säg att ni inte visste

 
Jag minns hur de som var negativa mot både provrörsbefruktning och surrogat mödraskap nästan jagades med blåslampa men det verkar som de hade rätt.
Att vilja bli förälder och längta och inte kunna är fruktansvärt men som sagt vem tänker på barnen. Är barn en rättighet? Nej det borde inte vara så. Det är det inte för alla.
När skall barnen hamna i centrum i diskussionerna?

1 kommentar:

  1. http://www.surrogat.info/?p=568

    Men svaret på debattartikeln ville de inte publicera..

    SvaraRadera