Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 8 september 2014

Barnaga

Visste ni att det var Gunnel Linde som skrev Vita stenen som bl.a. var med och drev igenom lagen mot barn aga. Att hon var med och startade BRIS?
http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/jag-skrek-men-slagen-slutade-inte/
När jag var sex år hade Sverige som första landet i världen, året innan, 1979, instiftat en lag som kriminaliserade barnaga. Av en slump, tror jag, berättade förskolelärarna för oss om lagen och barns rättigheter bara några dagar efter slagen. Jag gick tillbaka till han som slagit och sa: "Du får inte slå mig. Det är förbjudet i lagen. Då kan jag ringa polisen."
Jag vet inte om det var det, eller om han bara mådde dåligt över det som hänt. Men hans blick vek bort och han slog mig aldrig mer. Faktiskt, har aldrig någon man slagit mig sedan dess. Kanske för att jag precis då, som barn, direkt fick bekräftelse i att det jag blev utsatt för var olagligt. Det kändes skönt, tryggt, som liten flicka, att veta att jag faktiskt kunde ringa polisen om det hände igen.

En av de, som drev på för att få igenom lagen om barnaga i Sverige, var barnboksförfattarinnan Gunnel Linde, som skrev Den vita stenen. Hon dog i somras och jag ångrar verkligen, att jag aldrig skrev till henne och tackade. Inte bara för att hon hjälpte mig. Utan för att hon förbättrade barns rättigheter i Sverige, och med vår banbrytande lagstiftning satte ut en ny riktning för barns rätt i världen. Det var också Gunnel som startade den förening som sedan växte till BRIS, Barnens rätt i samhället. Tack Gunnel!

Nästa vecka är det val. Det är viktigt. Jag älskar vår demokrati. Men varje dag är valdag. Vi väljer du och jag. Om vi vill göra skillnad. Några blir hjältar som Gunnel. Men alla har vi chansen att förändra världen i det lilla. Säg något snällt till någon du gillar. Se dem omkring dig, på riktigt, inte minst våra barn. Då tror jag att vi blir ett land som mår bättre. Som inte väljer och röstar på hat, rädsla och missnöje.
Allt börjar med att bli sedd. Respekterad. Känna sig trygg. En bättre framtid börjar med en vänlig blick. Omtanke. Ett hej, kostar ingenting. Men är ett enkelt val, du kan göra. Varje dag.
Inget barn skall behöva ta emot slag eller kränkningar ändå händer det.
Inga barn skall behöva utsättas för våld ändå händer det.
Vad gör vi/du åt det?
Agerar vi? Ser på tyst? Blundar så vi slipper se och inbillar oss att det inte är så vanligt? Förnekar vi/Vägrar vi se trots att det finns nära? Går med eller stödjer i någon organisation som jobbar med det för att känna att vi åtminstone gör något?
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)