Dom tog "våra" barn: Vart börjar jämställdhet?

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 30 augusti 2013

Vart börjar jämställdhet?

En bra artikel runt vart jämställdhet börjar http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article17353078.ab

Vi kan och ska diskutera frågor som lika lön för lika arbete, jämställd föräldraledighet, representation i styrelser och genuspedagogik i skolan. Men om inte jämställdheten börjar i hemmet redan från det att barnen är små, krymper chansen att påverka ju äldre barnen blir. Föräldrarna är de viktigaste jämställdhetsförebilderna. Hur de är och beter sig hemma, och om de anger tydliga gränser för vad som är okej när det gäller kläder, filmer och inte minst beteendet i sociala medier väger tyngst.

Hur ska vi annars få seriösa unga män och kvinnor som debatterar jämställdhet i arbetslivet och skolan, eller för all del, det sociala samspelet i stort i samhället?

Människovärdet sitter som tur är inte i hur många vänner eller följare man har. Det behöver ständigt talas om, och det ska föräldrar vara bäst på genom att visa kärlek, omtanke och omdöme.

Ett annat aktuellt ämne nu då skolorna börjat är mobbing. Hittade en artikel runt en kvinna som gjorde en film om hur hon mobbats under sin skoltid. Tanken var att det skulle vara ett konstprojekt och hon ville väva in återträffen 20 år senare men ... hon blev inte bjuden
Nu kommer den som film istället http://www.svt.se/kultur/film/odells-nya-film-skulle-varit-konst Återträffen med premiär i november.

Lundsberg stängs och det är ramaskri. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5629552 Nu påpekas att man borde låta dem hållas för elevernas skull http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5631497 men glömmer att det är för deras skull man stänger. Elever har utsats för den ena kränkningen efte den andra och ändå slutar det inte. http://www.svt.se/ug/krankningarna-pa-lundsberg-fortsatter De har fått varning efter varning som de inte brytt sig om tillräckligt för att det skall bli en beståenden förändring.
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=19688&artikel=5631267
Rektorn kallade det för lite busstreck trots att det handlar om nollnings "lekar" som jämställs med tortyr metoder.
Håller med en bloggare som skriver:

Flera föräldrar har J-O anmält Skolinspektionen efter beslutet. En förälder säger ”Alla barn på skolan får sin trygghet raserad på det mest obarmhärtiga sätt”. Min fråga är, vart var dessa föräldrar när de två pojkarna blev brända med strykjärn? Vart var dom när skolan kallade det ett busstreck och en olycka? Nu passar det att öppna käften och skrika och gå ut i media. Att bränna någon med ett strykjärn på ryggen är varken en olycka eller ett busstreck. Att pojkarna som begick övergreppet, för jag ser det som ett övergrepp, ångrar sig ändrar ingenting. Dom visste mycket väl vad dom gjorde. Man sätter inte ett varmt strykjärn på någons rygg av misstag. Man sätter absolut inte ett varmt strykjärn på två personers ryggar av misstag. Att rektorn har godkänt en nollningsrit som kallas för ubåten är det inte heller någon förälder som har kommenterat. Ubåten går ut på att eleven lägger sig på rygg med ett rör i munnen. Därefter häller en av de äldre eleverna vatten i röret. Låter det som något ni skulle tillåta att era barn utsattes för?

Kan med ett stort tydligt NEJ svara på den frågan.
Men det är som om de inte förstår att det de gjorde medförde konsekvenser. Nu gillar de inte konsekenserna. Man gör inte såhär och det har påpekats gång på gång och ändå...
Vad är värsta att skolan fick stänga eller att man bränt två med strykjärn att man mobbat kränkt elev efter elev?
Problemet som jag ser det är väl att de flesta som sitter i ledningen själva har gått där och lovat att föra traditionerna vidare. Skönt att skolan stängs och skolinspektionen markerar att nu räcker det, så får vi se om de kan ordna upp bli orsaken till problemen tillräckligt, bli tillräckligt tydliga runt att kränkningar inte är tillåtna, för att få öppna igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....