Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 18 augusti 2013

Var går gränsen för vår styrka?



 En liten flicka hade tillbringat hela förmiddagen på stranden. Den gula hinken, plastspaden och lastbilen med flak var redskapen hon hade för att bygga det finaste sandslottet någonsin. Och stort hade det blivit. Nu var det dags för vallgravar, vägar och tunnlar!

Flickan grävde och grävde med sin leksaksspade när hon plötsligt stötte på en stor sten. Stenen låg mitt i vägen för den mäktiga vallgraven som skulle skydda slottet....
Hon kämpade och kämpade för att gräva upp stenen och flytta den. Men hur hon än slet så lyckades hon inte rubba den en enda centimeter. Stenen låg där den låg.

Till slut satte hon sig ner och grät, både av trötthet och ilska. Vad skulle hon göra nu? Hela sandslottbygget kändes plötsligt förstört.

Då kom flickans morfar gående. Han blev förstås orolig över hennes tårar.Vad är det som har hänt? frågade han och tog upp dotterdottern i famnen.
Jag kan inte flytta den stora stenen som ligger i vägen för vallgraven, snyftade hon.

Morfar satte ner flickan på sanden igen och ställde sig på knä framför henne.Men varför använde du inte all din styrka? frågade han.
–Det gjorde jag! svarade flickan.
Nu grät hon ännu häftigare.Tyckte morfar inte att hon hade kämpat tillräckligt hårt?
- Nej, min vän, det gjorde du inte, svarade han. Du frågade inte mig om hjälp.

Med de orden tog han bort stenen, så att flickan kunde bygga färdigt slottet.”

(Ur boken "Det är aldrig kört" – Kristina Raftel)
tillsammans kan vi och därmed vill jag slå ett slag för insperationsdagen och samtidigt tala om att vi på grund av sjukdom väljer vi att flytta fram dagen en månad till d 3 oktober  Ni kan läsa med på http://bpis.hemsida24.se/ där finns program och allt annat ni behöver veta.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)