Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 11 augusti 2013

Varför skaffar man barn?

En bra insändare med en mycket relevant fråga
http://www.bltsydostran.se/opinion/insandare_blt/varfor-vill-ni-inte-ta-vara-pa-tiden-med-era-barn(3145363).gm
Vi är pedagoger på en stor förskola i Blekinge som känner att det nu är dags att säga ifrån. Vi känner att vi som har insyn i hur det egentligen ser ut på förskolorna i dag nu måste agera. Vi läser dagligen insändare från er föräldrar om ert missnöje om hur ni får lämna era barn på förskolan och krav på mer vistelsetid på förskolan.
Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?
Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand? Vart har föräldrarnas ansvar tagit vägen? 

Ja det kan man fråga sig. för länge sedan gjorde jag praktik på en skola och jag och en kollega satt ofta och talade om hur en del föräldrar inte verkar bry sig om sina barn. Det är märkligt att man skall utbilda sig för att köra bil, för att få arbeta. Man skall ha en viss ålder för att få köpa sprit, röka och gå på krogen men barn kan vem som helst skaffa och föräldra rätten är så stark att barnen skall misskötas rätt grovt för att man skall förlora dem.
De behöver inte misskötas för att man skall undra varför en del skaffar barn.
Känner ett par som jobbar heltid, båda redan då barnet var knappt ett år. De jobbade 7-16 och sedan resväg på det. Han lämnades alltså 6-17.
De jobbade fullt för det var ju så bra om de kunde betala av mycket på huset.
På helgerna var det så mycket som skulle fixas så han var mest vad det verkade besvärlig. De kunde inte förstå att han jämt var så jobbig. Men han längtade ju bara efter att få vara med dem.
Så en bra fråga varför skaffar man barn?

Sedan ett inlägg ifrån Lisbeth pippings blogg. en dag då hon mötte en familjehemsplacerad flicka http://rokokoll.se/2013/july/vad-ar-en-familj.html
Hon heter Julia, är 12 år och bor i ett familjehem. Hon vill berätta en sak och börjar med att säga: ”Jag bor i ett familjehem och det är en konstgjord familj.”
”Varför säger du det?” frågar jag. ”När jag var liten drömde jag om att få bo i ett familjehem. Jag drömde om lakan i min säng, mat och en kram då och då. Tänk om jag fått ett eget familjehem.”
Julia tittar på mig. ”Min fröken i skolan säger att jag och min familj inte finns. Vi skulle rita ett släktträd i skolan. Rita in mamma, pappa, syskon, mormor, morfar, farmor och farfar. ’Ni får gärna rita in fler gamla släktingar om ni vet namnen på dem och när och var de är födda.’ Bilder vill fröken också att vi ska ha med.”
”Jag sitter mest och kladdar på mitt papper”, fortsätter Julia. ”När det blir rast går jag för att prata med fröken. Jag frågar henne vilken av mina familjer jag ska rita på mitt papper.
”Din riktiga familj, det förstår du väl?” Julia härmar fröken.
”Vad kände du då?” frågar jag.
Julia tittar ut genom fönstret. ”Att min familj inte finns. Jag har ju inga foton från när jag var liten. Då bodde vi mest i kappsäckar, mamma och jag. Sedan kunde vi inte bo kvar med mamma. Jag skulle behöva göra två släktträd. Ett med min mamma Eva, hon som fött mig, och ett med min mamma Anna som ger mig trygghet och kärlek.”
Jag säger att jag tycker hennes lärare borde förstå att hon naturligtvis har två familjer. Två riktiga familjer som båda är livsviktiga för henne.
Jag önskar så att Julia skulle få känna glädje och stolthet över båda sina familjer. Att ett placerat barn måste få stöd och hjälp och att ingen av deras familjer är konstgjorda.  
 
Jag skrev ju för ett tag sedan om en undersökning som visar att placerade barn ofta inte vågar säga att de är placerade eftersom det mesta som skrivs om familjehem är så negativt även om det faktiskt går bra för ca 90 % av dem.  Det är dags att vända trenden. det är dags att uppmärksamma alla dem det går bra för. det är dags att kvalitetssäkra vårt jobb och höja statusen på det.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)