Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 16 juli 2014

Misshandlade kvinnor

Måste jag bara kommentera Anna Hagwall (SD) kommentar runt kvinnor som lever med män som misshandlar. http://www.expressen.se/nyheter/ingen-tvingar-en-kvinna-att-stanna/
– Det är ingen som tvingar en kvinna att stanna kvar i en sådan relation, det är upp till henne. Jag tycker inte att vi ska gnälla så mycket utan vi ska verkligen tänka att "vad är min roll i det hela, vad är mitt ansvar i det hela att jag är förtryckt?", säger Anna Hagwall till P4 Dalarna.
När reportern frågar om det är en kvinnas ansvar om hennes man slår henne fortsätter Hagwall med sitt resonemang.
– Det är självklart inte kvinnans ansvar men varför stannar hon kvar? I dag måste man inte bo med en man som är våldsam. Varför väljer man en sådan partner? Om det är så att han har visat under resans gång att han är våldsam, det är bara att gå vidare. Det är ingen kvinna som ska acceptera eller finna sig i ett sådant liv med en man som är våldsam, säger hon.
Visst det kan man tycka om man inte känner någon som levt i en sådan relation.
Känt eller hört någon berätta om hur man fråntas all värdighet, alla vänner så att det tillsist inte finns någon att vända sig till.
Som förlorat allt självförtroende så att de inte tycker att de förtjänar bättre, inte vågar gå för "hen" kommer ändå att leta upp igen.

Minns när jag träffade en kvinna som berättade om hur hon levt med en som klockade henne då hon var och handlade. Hur snabb hon än var var hon aldrig snabb nog. Hur kompisarna skrämdes bort en efter en och hur den sista hennes mamma hittades i säng med maken och inte hellre var något alternativ att vända sig till för att få hjälp.
Hur de fick barn tidigt och han använde barnet som muta/hot. Sticker du får du aldrig mer se... då dödar jag honom. Och hon hade sett vad han var kapabel till så hon vägade inget annat.
Hur hon tvingades stå på knä vid sängen då han sov och hur han då och då låtsades slå till henne. Om hon blinkade fick hon stryk.
Hur han ville att hon skulle steka kött som skulle smaka fisk och tvärt om. Det är klart att det inte gick och då fick hon stryk.
Hur hon stod utanför sitt hus med polisen och maken stod på andra våning och höll barnet utanför fönstret i bara en fot och hotade att släppa. Hur hon då fick skyddat boende men kallades på möte på soc. och där satt han och det slutade med att hon följde med honom hem eftersom hon kände att hon inte ens var trygg där på soc, att inte ens de, myndigheterna kunde skydda henne.
Hur hon tillsist mötte en som skrev sitt telefon nummer under hennes sko (för att han inte skulle se det) och talade om att hon kunde ringa när hon var mogen, vågade och hur hon tillsist tog steget och gjorde det (efter det att han återigen hotat att döda barnet) och kvinnan gömde henne så länge att hon tillsist fick självförtroendet tillbaka så mycket att hon insåg att det var för att hon tillät, för att hon ställde upp på för att hon inte vågat annat. Först då blev hon fri men hon hade aldrig klarat det själv.

Som ett indianskt ordspråk säger döm mig inte innan du gått en mil i mina mokasiner.
Tror inte att den kvinnan som skrev debatt artikeln känner en enda en som varit misshandlad.  

Sedan en debatt artikel runt tidiga anknytning
http://www.bt.se/debatt/lat-sma-barn-fa-vara-hemma-langre(4105287).gm
Kan det finnas ett samband mellan ökande psykisk ohälsa bland ungdomar och att allt fler ettåringar skrivs in på förskolan? Är avsaknad av en trygg anknytning i ettårsåldern en av orsakerna till att ungdomar mår så dåligt idag?
OECD-rapporten ”Mental health and work: Sweden” visar att en av fyra 16–18-åringar lider av psykisk ohälsa. Självmorden bland svenska flickor är bland de högsta för flickor i hela Europa och var tionde ungdom i Sverige mellan 15 och 24 år upplever livet som meningslöst. Fallen av anorexia ökar dramatiskt.
Mot bakgrund av dessa forskningsrön är det hög tid att familjepolitiken ändras så att mammorna/modersersättarna kan tillåtas vara hemma med sina små till tre års ålder för att de små ska bli trygga, men också för att mammorna blir trygga.

Sedan hittade jag ett inslag runt psykvård. En undersökning visar att föräldrarna känner sig utestängda från sina barns vård. Det var övervägande negativt. 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5915148

– Flera upplevde att personalen visat bristfällig respekt, både för barn och föräldrar, säger Anita Johansson.
Resultaten av studien visar också att det finns skillnaderna i vardagen för mammor och pappor. Av de 26 föräldrarna som ingick i studien intervjuades 16 mammor och 10 pappor.
Mammorna var ständigt förberedda att anpassa livssituationen efter barnets behov, medan pappornas vardag präglades av kamp för ta kontroll över livssituationen och inte låta den påverka vardagen.
Den psykiatriska vården behöver förändras, menar Anita Johansson, och främst är det samverkan mellan personal, föräldrar och barn som behöver bli bättre.
 
De flesta föräldrar vill sina barn det bästa och är de som känner dem bäst. Ändå utestängs de.

1 kommentar:

  1. Bra skrivet,om hur svårt det kan vara för kvinnor att ta sig ur destruktiva förhållanden.Har själv aldrig varit i ngt sådant,men det räcker att leva som kvinna,för att känna igen strukturerna av könsmaktsordningen,alla har vi fått bli tillplattade,förminskade,eller sexistiskt bemötta,och det är nog snarare DET som gör att flickor mår sämre än pojkar,än hur lång mammaledighet mamman haft.
    I eurupa har ju kvinnor ännu kortare mammaledighet,om de inte är priviligierade och har råd att var det lång tid.
    Man kan nog inte förvänta sig annan kommentar av en SD-politiker!
    Och som politiker borde man vara mer beläst,och orienterade,kanske borde läsa en av de många böckerna av kvinnor,om våld,och kontrollerande män,Eva Ruzs har tex skrivit en hel del om män kontrollerande män-som ju är mer vanligt än man tror.
    Misshandel är ju bara en utveckling av samma kontrollbehov-och drabbar ju kvinnor i alla klasser,och alla länder-så det är mer en del av de patriarkala strukturer,som råder i världen,strukturer som SD ju inte verkar befatta sig med,de vill ju helst ta bort al genusforskning,ifall de skulle få styra,och vilken värld skulle vi då få se?
    tillbaka till medeltiden kanske,där det är rumsrent att skylla allt på kvinnorna?

    SvaraRadera