Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 6 juli 2014

Hur ser du det?

Visst är det konstigt att en del alltid verkar vara så glada medan andra verkar drabbas av all skit. tror faktiskt att man kan påverka en del av det i allfall hur man tar det/ bemöter det.
som en sa det är ingen ide att kastat vatten på en gås. Det rinner av. Låt saker du inte mår bra av rinna av.

Tror att vissa människor bara är sådana. Glada. Som hon Gunhild Carling som var med i lets dance. Hon bara är sådan. Tror inte hon kan vara ledsen om hon inte verkligen är det. Men jag tror att det går fort över.
Jag vet för jag är lite likadan. För några år sedan fick jag det på papper. Jag var på en undersökning då jag haft ont ett längre tag. Jag genomgick bl.a. ett datatest. Läkaren sa sedan att han aldrig hade sett någon som var så positiv. Att jag hade en positiv syn på livet som han inte sett så tydligt tidigare.

Vet att många ser mig som positiv, envis, en som inte ger upp och det är väl för att jag väljer att se möjligheterna. Då jag var tonåring var det många som reagerade jättemycket då jag någon gång var ledsen. De visste inte hur de skulle tackla det, det var ju alltid jag som tröstade de andra. Jag var ju alltid glad.

Jag tror att man kan välja hur man vill se saker. man väljer om man vill vara sur arg eller ledsen till viss del. Det i sig påverkar hur jag mår, hur väl jag klarar motgångar och annat.
Hittade en artikel som visar att man faktiskt kan påverka hur man mår.
http://www.expressen.se/halsoliv/vissa-oroar-sig-aldrig--hur-gor-de-egentligen/ Man kan påverka hur man mår.
Forskaren Jason Moser och hans kolleger har via magnetkamera studerat hjärnorna på 71 kvinnor som utsattes för negativ stress. Man kunde se att hjärnorna hos dem som sällan oroar sig och ofta tänker positivt blev mindre aktiverade i områden som visar känslor av rädsla och stress.
 
Men man kan visst träna hjärnan.
Medan oroliga personer ofta har svårt för att fatta beslut, eftersom de kan bli insnärjda i alla möjliga negativa konsekvenser, är lugna personer mer villiga att prova nya lösningar, även om det finns en risk att allt går snett. 
Lugna personer har en god självkännedom och är medvetna om sina problem och brister. Oroliga personer saknar ofta dessa insikter, och då blir den oro man känner svårare att hantera.
Att ta reda på vad som, egentligen, orsakar oron är därför ett avgörande steg.
Lugna personer ägnar sig åt sina problem och sin oro fullt ut, för att sedan ge sig hän åt annat.
Detta kan man träna på: Fokusera i 15 minuter varje dag på det som bekymrar dig: älta, gråt, grubbla eller gör vad du behöver.
Lugna personer känner trygghet i att vad som än händer kan de hantera det.
Även om det ser mörkt ut, kan en lugn person ofta se en ljusglimt. Det finns kanske en lösning på problemet? Medan oroliga personer inte ens kan tänka tanken att man skulle kunna lösa det svåra problem man står inför.
Ställ rätt frågor som;
• Är det här verkligen mitt problem?
• Kan jag påverka den här situationen?
Vad kan jag göra? Och: Har jag nu gjort allt jag kan för att förbättra situationen? Vidare: Är problemet överhängande och akut? Om inte finns ingen anledning att oroa sig.
Lugna personer ser negativa känslor som tecken på att något är fel, och försöker lösa felet. De använder känslorna för att fatta medvetna beslut.
Oroliga personer har svårare att acceptera och titta på sina negativa känslor. Ett bra sätt är att skriva ner dem. Studier har visat att vår stress sjunker när vi skriver att vi är stressade.
 
Ett annat exempel på hur vi väljer vad vi vill se är:
http://www.expressen.se/kvallsposten/gick-till-attack--slog-tiggare-med-olburkar/
eller
http://www.expressen.se/nyheter/victor-17-blev-slagen-i-ansiktet-nar-han-tiggde/
man ser dem som ett problem medan andra väljer att se det på ett annat sätt:
http://www.expressen.se/gt/har-ger-barnen-kramar-och-godis-till-tiggaren/
Fyra barn hade köpt lördagsgodis i en matbutik i Kungsladugård i Göteborg. Utanför stannade de till vid en tiggande man.
De gav honom pengar, godis och kramar – och en puss.

 
Avslutar med en bilds som mer än allt annat visar att en del ser vad de vill se. Hur väljer du att se? Det kan gälla vad som helst. Din vardag, synen på invandrare, livet, förhållande, barn, placeringar, myndigheter.....


Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)