Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 9 juli 2014

Vart är din anknytning?


En debatt artikel tar upp att fler och fler verkar välja bort barnen och kontakten med dem för karriären. Skribenten hävdar att moderaternas politik gör att man har större anknytning till jobbet än till barnen.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/starkare-relation-till-jobbet-an-till-barnen_3629239.svd
 Moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet eftersom anknytningen till jobben är viktigare. Något är fundamentalt fel i vårt samhälle när vi inte längre har tid att ta hand om våra familjerelationer, skriver psykologen Eva Rusz.
Det är ju de allra första årens ”investeringar” som ger utslag för hur våra tonåringar och unga vuxna kommer att må! Att införa dygnetrunt-dagis, är ett koncept som många småbarn definitivt inte kommer att må bra av.
Politiker förstår inte vikten av en bra omvårdnad/anknytning hos småbarn utan ignorerar barns behov. Dessa politiker kan genom sin syn på hur familjepolitiken skall prioriteras i värsta fall bidra till ökad psykisk ohälsa.
I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.
Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider.
Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.
Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.
När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende. 
Samhället borde satsa på att förlänga föräldraledigheten för de små barnen så deras föräldrar får tid att förse barnen med den viktiga påfyllning av det som gör dem lyckligast. Barnens behov måste få styra familjepolitiken. Att barnen får tid att knyta an och att de känslomässiga behoven möts.
EVA RUSZ
leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut, författare till boken ”Relationskoden” 

Jag älskar när någon vågar ta upp och protestera mot vad jag tycker är alltför tidigt lämnade bort av barnen. Varför skaffar man barn om man sedan inte vill ha hand om dem utan skall lämna bort dem så fort det går. Jag har alltid älskat att vara hemma med mina barn och det gör jag fortfaraden. Jag prioriterar att vara med sonen och njuter av det.
Känner en som jobbar utomlands och som varit barnflicka åt en liten då mamman tvingats ut i jobb igen. Flickan hon har hand om har ju mer anknytning till henne än till mamman.
 
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonym9 juli 2014 kl. 09:49

    Visst är det viktigt att prioritera barnen -men vi i Sverige har det så bra med föräldraledighet att vi glömmer arr vi nästan är unika som kan få pengar( om än dåligt betalt )hela 12 mån jfr med länder i Europa,där man får spara undan pengar alt ha anhöriga som ställer upp om man skall kunna ha en karriär överhuvudtaget .
    Tysklands skattesystem bygger systematiskt på att det finns en kvinna som vill vara hemma -och hur jämlikt är det?
    Inte konstigt att tonårstjejer mår dåligt,när de får lära sig att ett nej är inte ett nej,om de skulle ha oturen att falla för fel kille,eller har ambitioner att bli något ,ty jämlikheten har ju inte gått så långt ,och hela samhället genomsyras(från soc-rättsväsende etc)av ett Ajabaja- om du vill ha BÅDE karriär och barn mot kvinnor,
    Vem frågar en man var barnen är -om du jobbar kväll?
    Man utgår fortfarande från att det är pappan som är familjeförsörjare ,och det är långt ifrån alla som kan vara hemma, så länge som de vill!
    Hade samhället uppgraderat betalningen för att vara hemma -då hade vi nog sett skillnad -både vg pappaledighet och kanske hade sluppit all mama-bashing?

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)