Hittade för ett tag sedan en film om en hemflytt av ett fosterbarn.
Har avvaktat för jag tänkte se den själv först men har inte hunnit så nu lägger jag ut den.
Den har gått i repris och nu ligger den också på nätet.
http://urplay.se/Produkter/180781-For-fosterbarnets-basta
Den ligger ute tills 2 oktober. 2014
Den handlar om en pojke som placeras direkt efter förlossningen då mamman inte klarar upp situationen. Han växer upp i en fosterfamilj och har det bra sedan dyker en biologisk pappa upp. Pojken är då 2 1/2 år. Pappan har inte fått veta att han fått barn och tar nu strid för att få hem pojken. Han vinner i rätt och pojken skall flyttas.
Har som sagt inte hunnit se den heller men rent spontant anser jag inte att man flyttar barn efter så lång tid om de inte redan har anknytningen hos den de skall flyttas till.
Här menar man att pojken har en bra anknytning och därför klarar han en flytt och en ny anknytning.
Förstår inte, de menar alltså att om han mått tillräckligt dåligt och inte haft någon anknytning skulle man inte flyttat honom. Det är väl då det kanske inte spelar så stor roll eller?
Nu mår han tillräckligt bra för att kunna hanteras illa? för att kunna ryckas upp?
Skall man först hantera dem så att de far illa innan man kan utgå ifrån dem och deras bästa?
Har som sagt inte sett den men hävdar ändå att det bästa vore att pappan träffade honom, finnas i hans liv. Killen kunde sova över och de har lov och annat men pojken skulle inte slitas upp bara för att man tror att han klarar det.
Man säger ju alltid att ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn ändå är det pappans längtan och önskan som väger tyngst och man accepterar att grabben skall förlora allt han ser som sitt bara för att man tror att han klarar det.
Vad är det för resonemang? Inget barnperspektiv i alla fall.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker att det här var en fin film om en biopappas längtan och kärlek till en son. Kan bara av hela mitt hjärta önska och hoppas att pappan låter barnet behålla den viktiga kontakten till "mamma" hon är trots allt, ALLT för barnet under en lång tid framöver.
SvaraRaderaTycker att filmen är ovanligt mångsidig, och framställer t.om soc.arbetare som mer mjuka och mänskliga är vad många hårdare och mer arroganta socialarbetare nog upplevs i Sv.
SvaraRaderaMan tog upp alla parters känslor,och pappan verkade genuint glad i sin son,och lycklig över att vara pappa!
Sådana pappor behövs ju, i denna värld med alltför många frånvarande pappor,som super,slår eller bara flyr fältet under småbarnstiden.
Fler sådana pappor gör pojkar till riktiga män,som har närhet till sina känslor- och kanske i sin tur blir en rikigt lyhörd småbarnspappa-som ser sina barn?
får konstatera att jag måste se till att få tid att titta på filmen
SvaraRaderaTycker att filmen var otroligt bra, har letat länge efter någon film som handlar om just hemflytt av barn, å speciellt mindre barn. Tycker personligen som dig fostermamma att pojken skulle fått bo kvar hos sin fosterfamilj istället och haft ett fungerande umgänge med sin pappa. Spelar ingen roll hur bra pappan är som pappa, för pojken såg fosterfamiljen som sin riktiga familj, han har knutit an till dom såpass mycket att jag anser att en flytt faktiskt kommer att sätta spår i honom. Och det kan faktiskt hända att pappan inte vill ha kvar fosterfamiljen i bilden, och om det sker kommer pojken antagligen få det svårt att hantera alltihop.
SvaraRaderaHar en liknande upplevelse då min familj hade en kille på 4 år placerad hos oss, när han var sex veckor blev han placerad hos oss. Mamman har nästan alltid funnits med i bilden, men man såg att för honom var inte mamman hans mamma utan det var fostermamman som var det. Månaden innan han skulle fylla fyra blev det en hemflytt av honom, efter en intensiv månad med inskolning. Och mamman lovade dyrt och heligt att min familj skulle få vara kvar i hans liv, och bli avlastningsfamilj åt honom i efter en stund, men vi har inte hört något från pojken sen innan jul.
Så tycker att man skulle satsa på ett bättre umgänge med pappan, istället för en hemflytt, spelar ingen roll hur bra pojken mår, man har inte sett till vad som blir bäst för pojken i det fallet, anser jag