Upprop v 27

Igår var jag på träff med andra familjehem. Det är konstigt men när det är några stycken som kommer tillsammans verkar det alltid vara någon som drabbats eller känner någon som drabbats av en omplacering eller en hemgång som gått fel.

I går var det två. De hade själva drabbats. Den ena hade haft två barn boenden. Den minsta var väldigt liten då hen kom. Det var en sol placering. Mamman skulle utvisas och var väldigt dålig. Barnen hade varit placerade något år. Då fick hon PUT och plötsligt blev hon bra. Om jag inte missminner mig var det en ny handläggare som gjorde bedömningen att de nog ändå skulle hem. Man lägger en plan för hemskolning men efter första besöket hos mamman kom de inte tillbaka. Familjehemmet frågade hur det kunde vara OK. Den minsta hade bott hos dem sedan hen var i princip nyfödd och hade knappt träffat mamman men de fick svaret att det var en sol placering så föräldrarna gjorde som de ville. Men barnperspektivet då?

Barnen längtar efter familjehemmet och det löser man genom att tala om för dem att familjehems mamman var så gammal att hon dött.
Tänk er reaktionen då de en dag sprang på varandra på stan. Först blev de livrädda hon var ju död. Sedan överlyckliga. Sprang fram kramades och talade om hur mycket de saknade och sedan kom frågorna. Men är du inte död. Varför sa de så? Plötsligt läggs det på familjehemmet som inte gjort fel.

Hur kan det var så att vi har en lag som säger att barnperspektivet alltid skall väga tyngst när det i praktiken är föräldra perspektivet som överväger? Hur barnen mådde bar det ingen som efterfrågade. Hur de tog det eller vad de ville var det heller inte som efterfrågade. Och familjehemmet? Ja de har ju bara ett uppdrag och förväntas se på då man behandlar barn hur som helst. Vågar de strida för dem eller protestera så är risken stor att de inte får fler uppdrag. Det har jag ju själv erfarenhet av.

Sedan var det en mamma till. De hade haft en flicka boende i tre år och mamman hade en hel knippe diagnoser. Det har inte fungerat med umgängena och hon har inte varit i skick att genomföra en hel del av dem. Det hade gjorts en hel del utredningar som alla kom fram till oförmåga hos mamman. Även där en ny handläggare och plötsligt skall flickan hem. Beslutet tas fort och flickan informeras knappt. Hon skulle få behålla kontakten med familjehemmet. Nu är det så att enligt lag skall familjehemmet ha en handläggare barnen en och föräldrarna en. Barnens handläggare slutade i den vevan och hade ingen under tre månader. Under den tiden då familjehemmet skall träffa barnen gör mamman sig onåbar. De kontaktar soc. men deras handläggare kommer ju inte in i barnens eller mammans akt och kan inte få tag i telefon nummer eller annat. Soc börjar inse att de gjort ett misstag men kan inte ta tillbaka beslutet utan får nu vänta på att det skall komma in anmälningar så att de kan börja med nya utredningar och eventuellt eller mer förmodligen ett nytt omhändertagande. Man kan undra vad som händer med barnet under tiden. Vem ser dem eller strider för dem? Hur illa skall de behöva fara för att man tog ett felaktigt beslut och hur länge?

En familj hade inte varit utomlands på semester sedan sin sista placering. Bio föräldrarna vägrade skriva på för pass. För att inte behöva lämna barnen så valde de att själva stanna hemma trots att de alltid annars åkt vartannat år. En annan familj hade inte varit på semester alls. Trots att man ofta får barn som förmodligen borde bo på institution så får man sällan eller aldrig avlastning. En familj hade två jättejobbiga barn men soc. menar att deras biologiska son borde kunna ta hand om dem (gratis) någon helg så att de kunde få koppla av.

Fick ett ärende till där en fostermamman väntade på en sol placering. Hon tog ledigt under några veckor för att barnen som skulle komma skulle ha tid att landa. Det var en sol placering alltså en frivillig. Då det var dags för inskolning ändrar sig bio föräldern. Det drar ut på det dag efter dag och de dyker inte upp. Familjehemmet väntar och väntar och då tre veckor har gått har inga barn kommit. Fostermamman tvingas att börja jobba igen. Uppdraget avbryts och där står familjehemmet och har köpt saker och tagit ledigt och inget av det får de betalt för eftersom uppdraget inte blev av.
Vi förväntas stå beredda och förberedda med möbler och annat och sedan blir det inte av och vi får inte ut för våra utlägg eftersom uppdraget inte blir av.

Jag vet familjer som tagit tjänstledigt för att ta emot barn som sedan inte kommer och arbetsplatsen har anställt någon annan för att göra deras jobb så de kan inte ta tillbaka tjänstledigheten trots att det inte kommer någon placering. hur kan det vara så? vi har ingen trygghet i det vi gör. Det blir osäkert ändå tvingas vi leva så.

Behöver jag tillägga att familjerna var rätt trötta på att vara familje hem. Flera skulle ta paus och frågan är om de kommer igen.

Om ni nu tror på familjehem som institution om ni tycker att vi gör ett bra jobb och det gör vi ju faktiskt i de allra flesta fall hur kommer det sig då att vi tillåts behandlas på det här viset? Varför kvalitetssäkrar ni inte det vi gör? Varför frågar ni inte oss varför vi fortsätter. Vad som gör att vi lyckas? Varför skall det vara så svårt att få avlastning då vi känner att vi går på knäna? Om det är det enda vi behöver för att orka är det inte värt det då? Nej istället pressas vi till bristningsgränsen och vi säger upp eller så fråntas vi barnen.

Vecka efter vecka har jag skickat berättelser ifrån vår verklighet och många av er bryr sig inte ens om att läsa dem. Varför skulle vi kryssa in er igen? Vad är det som gör att du tycker att du förtjänar din plats i riksdagen? Vad gör ditt parti? Jag har frågat gång på gång men får inga svar. Ifrån flera av er får jag kvitton där det står kastat utan att läsa. Men vad gör du som läser?

MVH Eva fostermamman i Mark ärendet