Lagstiftaren slår fast i propositionen till lagen om ersättning ”att exempelvis få lägga sig utan kvällsmat eller duscha i kallt vatten för att man varit för livlig har inte varit ovanliga bestraffningar och får i många fall anses överensstämma med värderingarna i samhället vid tiden.” (Prop 2011/12:160, s. 23). Lagstiftaren gör inga hänvisningar till forskning eller lagregler för att stödja detta påstående som nu kan antas ligga till grund för vem som får ersättning och vem som får avslag. Hur stämmer påståendet med det ansvar som staten tog på sig för barnen? I själva verket förbjöd Socialstyrelsen sådan behandling av barn på barnavårdsanstalter redan 1948. Publikationen ”Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor” (1948:49) innehåller mycket klara direktiv om vad som var förbjudet att göra mot barnen. Följande bestraffningsformer förbjöds i denna publikation som distribuerades till alla barnavårdsanstalter och barnavårdsnämnder i landet:
• Att kroppsaga barnet med örfilar, stryk och liknande.
• Att stänga in barnet eller isolera det i rum eller garderob.
• Att kallduscha eller tvångsduscha barnet.
• Att dra in måltider för barnet.
• Att använda tvångsmatning vid matvägran.
• Att tvinga barnet göra sådant som han/hon frivilligt borde göra dagligen, till exempel att tvinga barnet i säng som straff.
Om just tvångsduschning uttryckte sig Socialstyrelsen så här 1948:
”Tvångsduschning – en metod som väl endast tillgripes av mycket inkompetenta, ja, sadistiska personer – kan skapa en för lång framtid bestående olust eller fruktan för bad och duschning.”(ROA 1948:49, s. 11.)
Det som Socialstyrelsen förbjöd 1948, blir plötsligt år 2012 i regeringens proposition betraktat som normala fysiska tillrättavisningar.Göran Johansson som gjorde utredningen bloggar om den och avslutar med orden:
http://goranjohansson.blogspot.no/2013/10/felet-ligger-i-regeringens-proposition.html?spref=fb
Förutom det okunniga resonemanget om "normala bestraffningar" som avhandlas i DN-debattartikeln i dag finns det andra allvarliga invändningar mot propositionen som borde ha blivit föremål för behandling i riksdagen. Det gäller den omotiverade 1980-årsgränsen för ersättning, de så kallade privatplaceringarna, som stod under samhällets tillsyn och frågan om de finska krigsbarnens placeringar i fosterhem och institutioner som också barnavårdsnämnderna hade tillsyn över. I dessa frågor hade Vanvårdsutredningen i sin slutrapport klara rekommendationer till regeringen, som den valde att utan att nämna dem i propositionen, helt bortse från.
Jag har tidigare kommenterat frågan om 1980-årsgränsen i ett blogginlägg från den 9 februari i år. Länk: http://goranjohansson.blogspot.se/search?updated-max=2013-04-12T15:27:00%2B02:00&max-results=7
Om inte riksdagen tar initiativ till en ändring i de frågor som regeringen negligerat eller okunnigt och utan vetenskaplig grund behandlat i propositionen kommer de att förfölja och besudla upprättelseprocessen under hela den tid som Ersättningsnämnden arbetar.Faktum är att han är väldigt kritisk till hur det hanterats.
Han vänder sig emot att flera grupper ställts utanför och inte getts rätt att söka pengar – alla som vanvårdats efter 1980, de så kallat privatplacerade och de finska krigsbarnen. Men han är också kritisk till att lagen uppmanar Ersättningsnämnden att ta hänsyn till hur barn hade det ”normalt” och inte till de föreskrifter som Socialstyrelsen gav ut 1948, vilka förbjöd aga.
Saknar perspektiv
Han reagerar även starkt på de fall som ETC Malmö berättade om i förra veckan där barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter ändå inte får ersättning. En flicka hade exempelvis blivit våldtagen av en inneboende, en annan av fosterpappans bror, men eftersom det inte kunnat bevisas att övergreppen varit kända för fosterföräldrarna anses de inte ha skett ”inom vården”.
– Det är fullständigt oförklarligt och ger intryck av att nämnden inte har perspektiv kring hur utsatta och isolerade barn hade det. Det hade varit en annan sak om barnen blivit överfallna när de cyklade till skolan och utsatta för en överfallsvåldtäkt, men här handlar det om saker som hänt i hemmet och inom släkten.
Han säger att många fosterhemsbarn heller inte kunde berätta.
– När barn försökte tala om att de utsatts för övergrepp var den vanligaste reaktionen att inte bli trodd. Barn bestraffades dessutom av fosterföräldrarna, kallades horor och allt möjligt.
”Oppositionen passiv och okunnig”
Göran Johansson tycker att politikerna mörkat det faktum att de inte lyssnat på sin egen utredning. Han påpekar att det händer att politiker inte gör som hans utredningar föreslagit, men säger att han aldrig varit med om något liknande.
– Man brukar ta upp vad utredaren tycker och sedan argumentera emot, inte ge sken av att det inte finns någon kritik. Det man gjort här är att mörka och dölja och att inte stå för att man har en annan uppfattning. Det är bara fegt.
Han är även kritisk till den opposition som i sista stund bjöds in för en överenskommelse. Först efter att Maria Larsson sagt offentligt att det inte skulle bli någon ersättning och en folkstorm tvingat henne och regeringen att backa, satte sig allianspartierna ner med S, MP och V för en kompromiss.
– Lagen gick igenom i riksdagen tack vare en passiv och okunnig opposition. Under galgen gick de med på detta och träffade en överenskommelse för att de var rädda att det inte skulle bli någonting annars.
”Sök en gång till”
Han säger att riksdagen nu måste vakna och ta initiativ i de frågor som regeringen negligerat. Annars kommer propositionen följa och besudla hela upprättelseprocessen.
– Oppositionen måste komma upp på banan för att få till en förändring. De måste skriva motioner, säger han.
Vad ska de som fått avslag göra, tycker du?
– Jag tycker att de ska söka en gång till och försöka ta stöd av någon som kan hjälpa dem. Jag hoppas också att de kan använda tidningsartiklarna och det som exempelvis jag säger som argument.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar