Vecka
45
För över en månad sedan började jag skicka ett brev i veckan där jag talade
om att jag vill lyfta så många ärenden att ni inte längre kan påstå att det är
enskilda. Jag ville lyfta de problem som jag stött på och jag hävdar är
systemfel och alltså måste ändras i lagen. Lagen som kan tolkas på ens sättet
ena dagen och andra tvärt emot nästa. Bristen på ansvar vilket medför att trots
att man gör fel kan ingen åtals. Att lagarna är verkningslösa eftersom det inte
blir några som helst konsekvenser om man bryter dem. Att bristen på familjehem
beror på att vi är rättslösa och ingen vill kvalitetssäkra vårt jobb. Ingen
frågar varför vi håller på, vad som gör att vi lyckas, för det gör vi i 90% av
ärendena. Man ljuger om oss och det vi gör och vi kan /får inte försvara oss
trots att vi ibland anklagas i rätt. Då dom vinner laga kraft blir det
plötsligt en sanning som vem som helst kan läsa om oss. Saker som inte stämmer.
Jag har kvävt svar men bara fått ett fåtal, har begärt läs kvitto men
hitintills inte fått ett enda ett ifrån er i utskottet. Är intresset så svagt för frågor ni är satta att driva att ni inte ens läser brev ifrån medborgarna som satt er där?
Vecka 45 hann jag inte skicka en berättelse så ni får två denna veckan. Här är första, det är en baby som man förstör på 8 månader. Det börjar med att pappa misshandlar mamman, hon hamnar i koma. Den då nyfödda flickan placeras. Då flickan är några månader bestäms att hon skall användas som terapi. Familjehemmet skall åka till sjukhuset och låta henne ligga på mamman och sprattla i hopp om att mamman skall vakna. Det lyckas men mamman är så skadad att hon inte klarar av att ta hand om sig själv och inte ens medveten om att hon fått ett barn.
Ändå ökas nu umgängena till tre timmar i veckan. Mamman klarar inte av att
ta hand om sina egna mest basal behov och följaktligen inte heller barnets.
Mamman blir bättre och flyttar till ett annat boende en typ av grupp boende .
Hon kommer att vara beroende av hjälp för att klara det dagliga resten av
livet. Man säger att det är en uppväxt placering, ändå ökas umgänget från en
gång i veckan till tre gånger i veckan, men för att flickan inte skall vända
sig till familjehemmet få de inte vara med.
Det är personalen som tar hand om flickan eftersom mamman inte klarar av
det på något sätt.
Efter någon månad flyttar hon igen , nu till ett eget boende med dygnet
runt assistans. Man ökar umgängena ytterligare till fyra timmar. Flickan är nu
ca åtta månader och det blir då släkt som råkar vara där eller personal som skall
ta hand om flickan under tiden. Flickan är i den mest känsliga åldern då hon
separera ifrån mamma ( i hennes fall familjehems mamman) och plötsligt är det
många olika vuxna som tar hand om henne. Familjehemmet protesterar och talar om
att hon inte knyter an till någon men för döva öron. De blir dessutom helt
uppbundna eftersom de skall hämta och lämna. De kallas då på ett möte där de
sägs upp. Förvaltningen har inte ens ett nytt hem att placera flickan i så hon
får bo kvar under uppsägnings månaden. Inte ens då har man en ny familj utan
hon får stanna ytterligare en vecka. Då förvaltningen hör av sig igen och
frågar om hon kan bo kvar ytterligare ett tag tills de hittat en ny familj då
ilsknar familjehems pappa till och säger att om de skall förstöra flickan så är
det på förvaltningens ansvar och utan deras medverkan så de kan hämta henne
direkt. De hämtar då flickan och placerar henne i ett jourhem.Jourhemmet har hand om henne i fem veckor innan de hittar ytterligare ett familjehem. Det första de slår larm om är att flickan har anknytningsproblem. Förvaltningen står helt oförstående men vägrar ändra sig.
Lagen säger att ett tydligt barnperspektiv skall råda men det ser jag inte
alls. Det skall finnas vårdplan och genom förande plan men de saknas allt som
oftast. Man vet alltså inte vart vården skall leda eller vem som ansvarar för
vad. En omplacering kan ske utan någon som helst utredning vare sig ang.
påståenden, situationen eller anknytning mellan barn och familjehem. Man
behöver inte någon stans redogöra för varför man omplacerar eller vad man gjort
för att undvika det. Eftersom lagarna runt detta inte är kopplade till några
konsekvenser så händer det inget trots att man bryter dem. De blir
verkningslösa. Familjehemmens ställning är lika med noll. Vi har inget att säga
till om. I pappren står det ätt familjehemmet sagt upp vilket är ren lögn. Har
redan skickat fyra ärenden (v 41, 42, 43, 44) där barn omplaceras mot
familjehemmens vilja och mot vad de flesta skulle vara överens om mot barnens
bästa.
En anmälan till granskningsmyndighet ger inget utom kritik för
dokumentation och formalia. Som familjehem har vi inte ens rätt att överklaga,
vi är inte part trots att vi som i vissa fall kan ha haft barn i 14 år (se brev
vecka 44). Trots att man gör fel och får kritik får man fortsätta i samma
ärende t.o.m samma handläggare ibland. Handläggar ansvaret är borttaget och då
är chefen ansvarig men för tjänstefel måste man ha uppsåt vilket man inte kan
ha om man inte sköter det löpnade. Inge kan alltså fällas och skulle någon ändå
få för sig att pröva så åker vi på hela rättegångs kostnaden om vi förlorar.
Vet ingen som vunnit däremot ett flertal som förlorat och har uppåt miljoner i
skulder. Är det såhär ni tänkt att det skall vara? Om inte vad gör ni åt det?
Jag vill ha engagemang och svar.
MVH Eva fostermamman i Markärendet
Fick ett svar att jag kommer att få svar... vad de nu menar med det.
Och en till som skickat läskvitto, förhoppningsvis läst.
Återigen vill jag gråta. Varifrån kommer alla dessa hemska ärenden? Hur kan det fortgå? Jag hoppas hoppas att aldrig vår kommun gjort/ kommer att göra nåt så grymt mot ett litet barn... Använda barn som verktyg och maktmedel för att tillfrdsställa vuxna. Inte bättre än pedofiler. Fy fan. Jag skulle önska att hela vårt land läser din blogg. Det behöver bli känt hur vi behandlar barn i det här landet.
SvaraRaderaKram, du behövs!