Dom tog "våra" barn: Så mycket elände

Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.

Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 25 november 2013

Så mycket elände

Ja jag önskar ingen att vara i den situationen.
http://www.bt.se/nyheter/boras/hennes-barn-forsvann-under-flykten-till-sverige(4038323).gm

I Italien tvingades Layla gå på innan sina barn - och de försvann från varandra.

– När jag förstod att barnen inte fanns med på båten började jag skrika efter dem och en man, kaptenen, kom fram och tog min väska och telefon. Han slängde dem överbord och sa att om jag inte var tyst skulle han slänga mig i vattnet också. De andra sa "barnen kommer senare, det är säkert".

Men barnen kom inte och Layla anlände ensam till Sverige. Hon berättar att Migrationsverket sa att hon behövde hitta barnen innan de kunde gå vidare med deras ärende. I juli beviljades hon permanent uppehållstillstånd, och för ungefär en månad sedan lyckades hon äntligen få kontakt med sina barn.

– Jag hittade en familj som hade kommit hit med samma smugglare, och de hade hans nummer. När jag fick tag på honom sa han att pengarna inte täckte mer och att han inte hade något ansvar för barnen. Men jag fick reda på att de flyttade runt mellan olika afghanska familjer och tillslut fick jag tag på dem. När vi äntligen fick prata grät vi alla så mycket, jag trodde att mitt hjärta skulle krossas.

Migrationsverket sa då till henne att barnen skulle kontakta svenska ambassaden. Men där sa de att eftersom de inte hade några identitetshandlingar kunde de inte hjälpa dem.

– Barnen sa att ambassaden sa åt dem att ta sig till turkiska polisen i en närliggande stad, för att kunna registrera sig som flyktingar och sedan vänta på att få prata med FN. Men det kostar pengar som saknas, det är en lång resa och sedan kan det ta flera år att sedan få komma hit. Min yngsta dotter är sjuk och får ingen vård. De har inga pengar, är ensamma och rädda.

Barnen befinner sig i Gaziantep, som ligger nära den syriska gränsen. De har berättat för Layla att de är oroliga, och att tusentals flyktingar kommer till området från krigshärjade Syrien.

Just nu får de bo hos en afghansk familj som hittade dem på en busshållplats.

– Jag har pratat med familjen och försökt skicka pengar till dem. Men de har inget bankkonto, de befinner sig också i landet illegalt och de säger att de inte kan ta hand om barnen mycket länge till. Jag vet inte vad jag ska göra. Migrationsverket säger att de måste kontakta ambassaden, och där säger de att de inte kan hjälpa barnen utan handlingar.

Layla är uppgiven och förtvivlad. Hon vet inte vad hon ska göra, eller hur hon ska gå tillväga för att hjälpa sina barn att komma hit. Hon tänker nu på att åka ner till barnen, men vet inte hur det ska förändra situationen, då hon förlorade alla identitetshandlingar då väskan slängdes över bord. Den ekonomiska delen är också ett stort hinder.

– Men bara jag får vara med dem så spelar inget annan någon roll. Mina barn gråter och jag säger att jag ska ordna det, snart är ni här. Men jag vet inte hur. Jag vet att jag inger dem falskt hopp, men det finns inget annat jag kan göra.

Sedan en artikel om en pappa i en vårdnadstvist där de flesta inblandade verkar vra jäviga.
http://norrteljetidning.se/nyheter/nyheter/1.2286646-pappa-anmaler-jav-i-vardnadstvist

Pappan har bland annat anmält Socialförvaltningen i Norrtälje till Inspektionen för Vård- och omsorg. Enligt pappan har socialförvaltningen vidtagit flera utredningsåtgärder för att hjälpa mamman som jobbar inom förvaltningen. Pappan litar inte på de beslut som mammans chef har fattat under vårdnadstvisten.

Pappan har även JO-anmält en domare och en nämndeman vid Norrtälje tingsrätt. Enligt pappan har de båda nära kontakter med mammans chef på socialförvaltningen och var därför jäviga när ärendet togs upp i rätten. Pappan kritiserar även att rätten godtog ett snabbyttrande, skrivet av en arbetskamrat till mamman, som bevis i målet.

Pappan vill också att polisen utreder om det ligger något lurt bakom en oberoende utredning som har gjorts i målet. Utredningen utfördes av personal vid socialförvaltningarna i Österåker och Vallentuna men fakturerades via ett bolag i Skutskär.

Pappor har svårt nog i vårdnadstvister men här verkar han ju inte ha en chans av andra anledningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varför

Vår familj har arbetat både som kontakt, avlastning och akut hem. Senare år valde vi fasta plac. för tonåringar men sist har vi haft två små barn. En s.k. uppväxtplacering ett begrepp som inte finns i lagen. Orsaken att man börjar är många men för oss var det att vi hade tid och plats och vill ta ett samhällsansvar. Som familjehem upptäcker man snart att man inte har några rättigheter vilket i förlängningen innebär att inte heller barnen vi jobbar med har några rättigheter. Många utsätts men familjehem hotas, anmäls och skräms i många fall till tystnad vilket för med sig att många inte vågar strida för de barn som är satta i deras vård. Kontentan blir att problemet inte uppmärksammas och redan utsatta barn far illa. Det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Den möjligheten saknar ett familjehem de är inte part. Alla lagar utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt men så är inte alltid fallet. Det jag stött på har fått mig att försöka ändra lagar och visa på de missförhållanden som förekommer. Jag har varit i riksdagen en gång och 19 av mina förslag ligger redan som lagförslag. Första lagen som en direkt konsekvens av vad som hänt oss kom nu d 1 juli 2010 då Lex Sara även omfattar socialtjänsten. Uppdrag gransknings program handlar om oss d 20 oktober och jag har nu fått ytterligare en inbjudan till riksdagen.

Stängt

Har sett att en del anklagar mig för att ha tagit bort eller strukit inlägg men det är inte sant. Efter att ha fått en anmälan på familjelivs sida valde jag att gardera mig och flytta bloggen i ett forum där jag inte stängs ner på grund av eventuella anmälningar. Först tänkte jag flytta med alla inlägg men det blev för jobbigt.

Hitintills har jag haft en länk dit men nu då beslutet kom att vi får hem dem finns det ingen anledning att ha kvar den så den har jag stängt ner.

Nu blev det inte så att vi fick hem dem. Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade en jurist som inte stått i domstol på 5 år, förlorade. skickade en som inte ens var på slutpläderingarna. Vi förlorade igen och då jag gick ut i press med det röstade ordförande emot ytterligare ett överklagande trots att han inför hela Sveriges befolkning stått och lovat att ta det så långt det gick för att pröva vikten av anknytning. Så blev det inte.

Det värsta är att vi inte vare sig var först eller sist. Jag får mellan 1-3 ärendena i veckan. Lika hemska, lika felhanterade....