Förra veckans brev

Har inte lagt ut förra veckans brev så jag gör det innan det är dags för denna veckans:

Välkommen till vår verklighet. Till oss som lever i konsekvenserna av de lagar som stiftats och bristerna i dem. Det dags för ännu en berättelse. Den pågår också just nu.

Det är ett familjehem som har gott renommé och är utredda och godkända och har jobbat under flera år. De hade en placering tills för två år sedan. En liten flicka som kom då hon var 2 år och bodde hos dem under 3 ½ år. Man diskuterade vårdnadsöverflyttning utifrån treårs regeln men nu kommer en ny handläggare in i bilden och familjehemmet känner att allt plötsligt vänds emot dem.
Fem dagar innan julafton kommer handläggaren hem på möte. Flickan är på dagis. De få nu order utan förvarning att packa flickans saker för hon skall omplaceras till mormor där även mamman bor.
Under det sista året hade mamman träffat flickan totalt 5 gånger. Hon hade rätt att träffa henne varannan vecka men dök sällan upp. Året innan hade varit totalt 10 umgängena på 6 timmar.
Ett par veckor senare flyttar flickan tillsammans med mamma och en bror till ett utredningshem för att utredas om hem flytten överhuvudet taget är möjlig. För att se om mamman alls klarar upp situationen. För att jobba med anknytningen eftersom det inte fanns någon.
De vet inte hur det gått.
I pappren står det att det är familjehemmet som sagt upp uppdraget.

Det tog ett bra tag innan familjen kände att de alls orkade tänka på att ta nya uppdrag men då de kände att de var duktiga och inte ville döma andra förvaltningar för fel som begåtts bestämmer de sig ändå för att våga igen.

De tar nya tag i april i år nu börjar de med en jourhems placering. En pojke på 3 veckor. Han har nu bott 7 månader. Mamman vill att han skall bo kvar likaså pappan som har ensam vårdnad. Båda vill att pojken skall vara kvar då det fungerar så väl. Det är en SOL placering alltså en frivillig insats.De begär att få omvandlas till familjehem för honom för att han skall slippa flytta igen. Han är just nu i den känsliga åldern då han har svårt att lämna dem och svårt att acceptera nya individer. Den tid då den tidiga anknytningen läggs och anknytningspersonerna är som allra viktigast.

Då 5 månader hade gått visste de fortfarande inte om han skulle få stanna. De har inte fått ersättning för att köpa något alls till honom, vare sig säng, bilstol, leksaker, eller andra saker som behövs för den dagliga skötseln. De har själva köpt och betalat vrenda sak samt klädesplagg. Organisationen kan inte ge besked om han får stanna då förvaltningen vägrar ge besked. De får heller inte besked o vårdplan eller genomförande plan, de verkar inte finnas trots lagen som säger att det skall vara grunden för varje placering. De får nu veta att kommunen håller på att utreda ett nytt familjehem eftersom mamman sagt de första veckorna att han borde placeras närmare sin halvbror. (Men hon har ju ändrat sig, sedan är pappan ensam vårdnadshavare om pojken.)

Jourhemmet får nu en förfrågan om ett annan uppdrag, en pojke på 2 månader för uppväxtplacering. De tackar först ja då de inte får några besked runt den första pojken, organisationen försöker verkligen pressa fram ett besked men får inget. Men redan 4 dagar senare känner de att de inte kan bara byta ut pojken och ge upp den de redan har mot ett annat barn utan är villiga att ta upp kampen för att behålla honom. De säger nej till ett fast uppdrag för flera år framåt.

Organisationen får veta att förvaltningen inte vill tala med jourhemmet men pojken skall omplaceras till ett familjehem. Det är inga tvivel om att de skulle kunna jobba som familjehem eftersom de redan gjort det under flera år och flera andra kommuner står och knackar och vill att de skall ta placeringar ifrån dem istället.

Pappan vill inte flytta barnet och säger att han kommer att ta strid men nu kommer problemet pappan har inte vid en frivillig placering rätt att överklaga deras beslut. Han har inte rätt till ombud utan får i så fall begära rättshjälp vilket inte är en självklarhet att man får. Får han inte det är sista utvägen att ta det via en hemförsäkring vilket han inte har eftersom han inte har en egen bostad utan bor hos vänner. Han talar inte svenska och har svårt att förstå vad som gäller och vad som krävs. Dessutom är han för närvarande utomlands då de tänker genomföra omplaceringen.

Jag undrar var är barnperspektivet?

För 4 år sedan stod jag hos er i riksdagen och talade om att massor av små barn omplacerades utan anledning, Ni fick inga sådana indikationer fick jag höra. Sedan kom samman brottsutredningen som slår fast att 30% av alla placeringar av barn 0-10 år avbryts. Vad händer med den sedan då? Har den lagts i en byrålåda? Får den några konsekvenser? eller konstaterar man bara fakta? I den menar man att det är familjehemmen som säger upp. Jag har inget sådant ärende av de över 80 som jag har. Inte heller i detta är det familjehemmen som säger upp inte för något av barnen., Trots att de sägs upp står det i deras papper att det är de som sagt upp. Det stämmer inte.

Om man nu tror på familjehem som system som fungerar för det gör det ju faktiskt i de allra flesta fall (90%) varför inte fråga oss eller tror man att själva placeringen i sig är det som är det som gör att det går bra? så är det ju naturligtvis inte utan det är det jobb vi lägger ner. Varför vill man inte kvalitetssäkra vårt jobb, fråga varför vi fortsätter, vad som gör att vi lyckas, vad vi behöver för att orka? Vad vi behöver för utbildning? Varför frågade man inte oss om orsakerna till att barn omplaceras?

Som en familjehemsmamma sa: Fler utredningar och kvalitetsgarantier kommer inte att göra att vi orkar hela vägen eller orkar vara bra familjehem under den tid barnen bor hos oss. Att vara familjehem bör vara det bland det finaste man kan vara. Man är utvald av staten att ta hand de allra mest utsatta i samhället, vilket förtroende - egentligen! Ge barnen förutsättningar att växa, bli hyfsat hela som vuxna, kunna se tillbaka på barndomen som en lycklig och trygg tid
För att det skall lyckas krävs att man ger familjehemmen rätt förutsättningar men så är det inte.

Som jag ser det är en av anledningarna brist på utbildning runt anknytning och vikten därav i utbildningen till handläggare. Att de inte är ansvariga för de beslut de tar. Min erfarenhet är att det ofta är då det kommer en ny handläggare eller ärendet byter kommun som man gör andra tolkningar. Trots att lagen säger att vårdplanen skall följas och en överflytt inte skall betyda någon förändring i insatsen så är det inte så det fungerar i praktiken. Man gör en egen, annan bedömning.
Hur kan det vara möjligt att ta barn för att anknytning saknas medan man inte bryr sig om den alls då man omplacerar barn?

Lagen kan tolkas precis som det passar. Ena gången använder man den på ena sättet nästa tvärtom. Ex säger en del att man bara kan göra vårdnadsöverflytt om umgängena med bio fungerar medan andra säger att det är om de fungerar man måste göra dem för att trygga barnen från att flytta en gång till.
Lagen säger att ett tydligt barnperspektiv skall råda ändå väljer de flesta att tolka den till föräldrarnas fördel. Tex ärendet kan flyttas till den kommun där den bor som ärendet mest berör flyttas ärenden till den kommun där föräldrar bor inte barnen. Den det mest berör hävdar jag är barnen. T.o.m domstolen dömer utifrån föräldrarnas rätt till sina barn inte barnens rätt till trygghet. Har flera sådana domar.

Även om det skulle anmälas så har IVO inga befogenheter att begära rättelse i själva ärendet. Om en kommun missköter ärenden skall det inte vara möjligt att de skall fortsätta. Att handläggaren i många fall får fortsätta Lagen säger att det är kommunen som ansvarar för barn som bor där det borde innebära att de måste starta en egen utredning och se om de kommer fram till samma slutsats. Att IVO borde kunna ta ifrån en kommun ett ärende och ge det till en annan och låta ursprungs kommunen stå för kostnaden. Är det så här ni vill att lagarna skall tolkas? Om inte vad gör ni åt det? Varför inte sträcka upp möjligheterna att tolka, se till att de inte skall kunna tolkas. Se till att de som jobbar med barn även skall ha utbildningen för det.

Den första flickan flyttades mot deras vilja, utan utredning om det skulle gå, barnet hade ingen anknytning till mamma utan till familjehemmet, men det tog man inte hänsyn till. Umgängena hade inte fungerat men det tog man heller inte hänsyn till. Man rycker henne ifrån ett väl fungerande sammanhang till ett stort frågetecken där man inte ens vet om det kommer att fungera. Varför? Är det så vi skall behandla barn i Sverige idag? Hur kan det vara möjligt? Varför är anknytning så viktigt ena gången men inte den andra?
Då man får biologiska barn är det så viktigt att knyta an att man tillåts vara hemma ett år. Här får barnen ingen tid på sig. Då de skall börja dagis skall de skolas in under flera veckor här rycks de ifrån sin trygghet utan förvarning utan inskolning, utan utredning om det överhuvudet taget är möjligt. Barnperspektivet tror jag att ni alla håller med om att det inte ser ut att finnas. Vad tänker ni göra åt att det kan och fungerar på det viset?

Jag undrar om er tanke är att man först skall omplacera och sedan utreder om det går? Ni har redan fått ett antal sådana exempel. Vad hjälper det med ett tydligt barnperspektiv då det inte följs? Då det inte blir konsekvens då man låter bli att följa det? Då vad barnperspektivet är lämnas i händerna på en som inte ens har utbildning i vad anknytning är eller vikten av den. Föräldrar kan förlora sina barn på grund av brist på anknytning men man tar inte hänsyn till barns anknytning alls då man omplacerar. Barn får heller inte rätt att träffa dem de bott hos oftast med hänvisning till att de annars inte knyter an till sina nya familj. Varför skall de ens behöva då det finns utredda, godkända familjer som redan är involverade i barnens liv och vill fortsätta vara det?

Vad gäller pojken. Det finns ingen vårdplan ingen genomförande plan trots att lagen säger att de skall finnas. Hur kan det vara så? Jo därför att lagarna inte är kopplade till några konsekvenser. Det händer inget då man bryter dem. Hur kan det vara möjligt att en föräldrar inte skall kunna försvara sitt barns rätt till dem de ser som sina? Som det fungerar hos? Hur kan man rycka upp ett barn från något som fungerar bara för att man vill att det passar en handläggare? mot vårdnadshavarens vilja. I en frivillig placering? Vem som helst förstår att det är bättre för honom att slippa flytta igen. Vad händer då handläggare gör så här? Ingenting hävdar jag. Trots att det är tjänstefel så kan de fortsätta eftersom föräldrar oftast inte orkar, inte får hjälp eller stöd i en rättsprocess. Familjehemmet är inte part och barnen ingen talan. Vem drabbas? jo barnen. Vem far illa? Jo barnen. Barnen samhället är satta att ta hand om. Tycker ni att det verkar som man gör ett bra jobb? Skulle inte tro det.

Är det så här ni tänkt att familjehem skall behandlas? Förstår ni varför det är svårt att få tag i familjehem? Vi är fullständigt rättslösa. Vi kan inte försvara vare sig oss själva mot falska anklagelser eller de barn vi är satta att värna om.

Jag vill ha svar och många av er har inte ens skickat läs kvitto. Hur skall ni kunna förändra situationen om ni inte ens tar er tid att läsa om hur verkligenheten ser ut? Vi lever i den, Jag lever i den, helvetet på jorden. Fick igår ett mail om att umgänget med de två barn som bott hos oss hela sitt liv nu inte får träffa oss, det är för sjätte gången vi plockas bort utan förklaring, utan att de får veta hur länge eller varför. Vi fråntas dem gång på gång. Nu är det över 10 veckor sedan sist. Trots en dom att dessa träffar är en förutsättning för att de skall kunna bo kvar där de bor.

Välkommen till vår värld, barnens värld, som staten tar hand om, som man sedan behandlar på detta viset.

Tycker du att det är rimligt? Tycker du att det är OK? Annars vad tänker du göra åt det?

MVH Eva fostermamman i Markärendet