Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 27 november 2013

Måste göra ett bättre jobb

Hittade en gammal artikel i smålands posten. http://www.smp.se/ung/omhandertagna-ungdomar-berattar(1044439).gm
Den är från 20008  men lika aktuell. Jag fattar inte att man inte lär sig. att man inte utvecklar, förändrar, förbättrat utan samma kritik samma problem skall bestå år efter år.
Man har intervjuat 68 ungdomar som var LVUáde
Kränkande skola för brottslighet och knark. Självmordstankar och rymningar. Smålandsposten har pratat med 68 ungdomar som varit omhändertagna enligt LVU.  Omdömena om vården är genomgående starkt kritiska.
 
En tjej som var på institution säger:
"Jag upplevde inte att det var några som lyssnade på mig över huvudtaget. Personalen på socialförvaltningen frågade mig om hur jag mådde, men de lyssnade inte på vad jag svarade.
Jag fick läsa igenom det de hade skrivit om mig och mitt ärende. Jag tyckte inte att det stämde med vad som sagts, men de ville inte ändra på det.
Jag gillade inte stället jag kom till. Men efter ett tag var det okej. Jag tror inte att man ska vara för länge på ett hem. Man anpassar sig för mycket. Man lär känna andra som mår dåligt och det är inte alltid så bra.
En till på institution
"Hela skiten med LVU var kränkande. Jag rymde flera gånger och försökte förklara att det inte var bra på hemmet jag hamnade på. Efter jag kom ut så släppte de mig bara. De pratade om uppföljningar, men det har de inte gjort.
En kille
"När det gällde själva beslutet tycker jag inte att de som bestämde tog till sig det jag sa. Men nu i efterhand kanske det var bra ändå. Själva hemmet var bra för mig, skulle jag inte kommit dit så skulle det ha gått riktigt åt helvete tror jag. Jag har slutat med narkotika, nästan. Det är mest alkohol och lugnande tabletter jag går på nu. En sak som jag tänkte på var att de inte gjort någon uppföljning. Jag ansökte om pengar för att kunna plugga. Jag fick pengarna men ingen har kollat vad jag använde dem till. De har inte träffat mig eller så i efterhand heller. Det tycker jag är dåligt. Det är ganska mycket skattepengar lagda på mig, vill man inte veta om pengarna investerades i något som gav resultat då?"
 
Kille 18 år:
"Det kändes ungefär som om man satt och kollade på en film om sig själv. Alla andra bara bestämde allt, hur jag mådde, vad jag ville och så vidare. Jag fick inte igenom något. Jag var hos en familj först, men sen ville de som bestämde att jag skulle vara på ett hem istället. Jag rymde därifrån tillbaka till familjen. Jag ville bo där, familjen ville att jag skulle bo där, men de som bestämde tyckte inte att det var bra. 
Det är ett antal berättelser läs dem gärna. Men utifrån den sista, de flesta av barnen ungdomarna var placerade på institution. Barn skall inte bo på institution de skall bo i en familj. och den sista berättelsen bekräftar ju det han rymde dit igen. Varför fick han inte stanna där?
Det är bättre med familjehem och då borde man även hjälpa oss, stötta oss i att göra ett bra jobb men istället lyfts alltid det negativa. LVU är kass. Ja i många fall där barn/ungdomar hamnar på institution men för 90 % av de som hamnar i familjehem går det bra. Varför lär man sig inte utan samma diskussion dyker upp m med 10-15 års intervaller? vi måste bli bättre på att göra ett bra jobb.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)