Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 30 november 2013

Vad var det jag sa...

Då har socialstyrelsen kommit med ännu en utvärdering av LVUáde barn. Då jag läser drar jag slutsatsen att det mest handlar om barn placerade på institution.
http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2013mars/alarmerandeomplaceradebarn
Av utvärderingen framgår bland annat att:
  • Dödligheten är nära 5 gånger så hög bland ungdomar som är eller har varit placerade jämfört med andra i åldersgruppen 15-24 år.
  • 10 gånger fler barn och unga som är placerade på HVB har vårdats för självskador.
  • 15-19 gånger fler barn och unga som är placerade i HVB tar regelbundet sömnmedel, antidepressiva- eller antipsykotiska läkemedel jämfört med andra barn och unga.
  • Bara 6 av 10 barn som placerades före 10 års ålder går ut grundskolan med gymnasiebehörighet (godkänt i svenska, engelska, matematik). Resultatet är sämre för de som placerats efter 12 år.
Men man inte kan jämföra med hur det skulle varit om, de stannat eftersom man inte kan låta dem stanna.

Lyckad skolgång är nyckeln

– Från forskningen vet vi att en lyckad skolgång är den viktigaste faktorn för att få ett bra vuxenliv. Att klara gymnasiet minskar risken för tidig död, ohälsa, psykosociala problem och försörjningsproblem, säger Mona Heurgren, enhetschef på Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen vill också betona att socialsekreterare som arbetar med barn och unga ska ges goda förutsättningar för att klara det ofta svåra uppdraget. Dessutom behöver landstingen se över utskrivningen av psykofarmaka till placerade barn.
OK igen gör man fel (tycker jag) skall man tolka det som om bara skolan är det viktigaste? Inte var man bor? Jag tror att det är en kombination av bra boende och lyckad skolgång. Barn skall inte bo på institution utom i väldigt speciella fall. Man kanske borde ställa krav på institutioner där man placerar barn (som jag påpekat tidigare) tala om vad som skall uppnås under tiden de är där. Om banren är placerade i familjehem sätta in stöd och stötta oss i att göra ett bättre jobb. Ta bort alla saker som gör att barnen/ungdomarna inte vågar lyckas. Omplaceringar eller hem placeringar är ett gissel.
 
En fostermamman skrev:
Något jag upplevt flera gånger är hur lite äldre barn/ungdomar, som efter att ha landat och börjat knyta an till familjehemsfamiljen plötsligt "fegat ur" och liksom släppt alla förhoppningar på att de skall få fortsätta bo och ha det bra i familjehemmet. Istället känns det som om de ger upp och bara väntar på att "svärdet" skall falla igen och att de skall tvingas flytta tillbaka till bio. De orkar inte med ännu en besvikelse och därför ger de upp alla förhoppningar redan från början.

 Många placerade barn far illa

– Utvärderingen vi publicerar i dag uppmanar till handling på alla nivåer: i kommunerna, landstingen och staten. Samhället måste bli en bättre förälder. Många placerade barn och unga far, eller riskerar att fara, mycket illa, säger Lars-Erik Holm.
Det är generaldirektören på socialstyrelsen. Kan bara säga vad det jag sa... vad är det jag säger. Vad är det jag lyft i varenda brev till riksdagen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar