Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 13 januari 2013

Skyll dig själv... inte så illa egentligen

I går tittade vi som så många andra på stjärnorna på slottet.
Brukar faktiskt inte se det men igår var vi trötta och det var inte så mycket att välja på tyckte vi.
Det var Philip Sandén som var värd.
http://www.svt.se/stjarnorna-pa-slottet/det-gor-bara-ont
Han berättade hur han blivit kär i en annan och lämnade sin familj, sina barn, två söner. Han berättade om hur ont det gjorde då han sedan träffade dem och de skulle skiljas. Hur onaturligt det var.
Claes Malmberg höll med. Det blev som ett stort hål efteråt.  Han hade varit i samma situation och beskrev även han hur jobbigt det var och hade varit.
http://www.expressen.se/noje/en-smarta-man-far-lara-sig-leva-med/
Philip beskrev hur han sedan tyckte att smärtan var hans straff
– Din dumma jävla idiot, där får du. Det är ditt straff grabben. Du som älskar barn och älskar dina egna barn över allt på jorden, du ska inte alltid få vara nära dem, säger Philip i programmet.
 
Han beskrev en gång då han inte tyckte att han sagt hej då tillräckligt och hur han bara skrek rätt ut Stopp. Han ville ha dem en liten stund till.
Vi tittade på varandra och sa samtidigt: "grabben du har ingen aning om hur det kan vara".
Det där är ingenting. Inte för att bagatelisera hans känslor men; han valde själv att gå. Han träffade sina barn även om det inte är så ofta han ville. Han visste att och när han skulle få se dem igen.

Vi visste inte ens att vi skulle förlora dem. Vi visst inte när eller om vi överhuvudet taget skulle få se dem igen och så är det fortfarande. Vi tvingas se på då barnen mår allt sämre och sämre utan att få ingripa. Trots att vi vet varför de mår dåligt. Ju sämre de mår ju mer sällan får vi träffas trots att dt är oss de längtar efter så de mår så dåligt. Det är ren tortyr.  Jag trodde inte i min enfalld att barn kunde hanteras som "våra" i Sverige. Jag trodde att någon skulle ha makten att gå in och sätta stopp för dethela. Men så verkar det inte vara. Det värsta är att berättelserna fortsätter att strömma in....
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)