Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 22 januari 2013

Påverkar lagändring och ändå maktlös

Är inne i en period där MARAN rider mig. Vaknar ett par gånger varje natt kallsvettig och drömmer att jag förlorar dem igen. Eller så är vi i olika situationer där ajg inte kan försvara dem eller hjälpa dem och de har panik eller jobbigt på annat sätt. Att bara se då de gråter och skriker efter mig är omänskligt. jag vaknar i kampen att nå dem komma till dem för att trösta. I natt vaknade jag både kl 2 och kl 4 för sedan inte somna om. Igår var det kl 2 och sedan somnade jag inte mer.
Det blir lite tufft på dagarna då.

Då har jag fått artikeln som var med i Dispatch International innan helgen.


Och behovet av stöd och hjälp för barn ökar
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/fler-anmalningar-om-barn-som-far-illa I Norrtälje har det ökat med 36 %.
Nästan alla kommuner söker med ljus och lykta efter familjehem.
Får fortfarande ca ett äredne i veckan. Nu börjar även barn höra av sig.
Vad säger man till en flikca på ca 14 som ringer och är besviken. Soc hjälp säger hon har orsakat att hennes föräldrar gått isär och nu får hon inte träffa papa alls. Hon har inte sett honom på länge och mår så dåligt att hon skär sig och har försökt att ta livet av sig. Vad säger man? Vad skall jag göra? Maktlöshet är vad jag känner för de har ingen annan stans att höra av sig. jag gör vad jag kan och har påverkat så att ett antal barn har sluppit att flytta. Ett antal barn får fortsätta att må bra. Det är väl det som gör att jag orkar, fortsätter.  Men jag känner mig ändå maktlös.
Upplagd av kl.

2 kommentarer:

  1. Mamman22 januari 2013 kl. 10:39

    Jag tycker så synd om er och barnen. Får ont i magen när du beskriver dina drömmar. En mammas värsta mardröm. Jag har själv en liten som bott hos oss ett år och tre biobarn. Mina reaktioner skulle bli desamma oavsett vem av dom det gällde... Eftersom jag inte läser din blogg varje dag, det blir nån gång då och då, så missar jag många inlägg. Jag vet därför inte om du fått träffa barnen nåt ännu? Du fick prata med dem på telefon för ett tag sen läste jag i ett inlägg, men har du fått göra det fler gånger? Jag blir så himla arg för dig och dina barns skull, fattar inte hur galenskapen får fortsätta. Varför gör dom inte rätt till slut??

    Kram från en annan familjehemsmamma

    SvaraRadera
  2. Anonym23 januari 2013 kl. 06:44

    Jag skulle själv gärna ställa upp som familjehem för något barn som har behov. Men era (och andras) erfarenheter avskräcker! När familjehemsföräldrarna är så rättslösa, och barnen kan hållas i "limbo" i många år, så är det inte en situation som jag vill ge mig in i. Jag beundrar dem som trots allt gör det, och som ger familjehemsbarnen all sin kärlek trots att de kan ryckas ifrån familjehemmet med ett ögonblicks varsel...

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)