Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 20 januari 2013

Får inte ihop det.

Idag är ingen bra dag. Jag har inte kunnat sova på grund av huvudvärk. Trots att jag både tagit en tablett och lagt på zon där det är som värst i nacken så gör det ont.

Igår satt vi och tittade på stjärnorna på slottet. Vet inte om jag är hård men jag övertygades inte.
http://www.expressen.se/noje/frolings-starka-ord-i-stjarnorna-pa-slottet/
Missförstå mig inte jag tror visst att hon haft det jobbigt och fruktansvärt och mycket av det hänt som hon berättar om men orsakerna är för mig inte övertygande.
Det står att:
Det var efter andra barnet och andra skilsmässan som Ewa Frölings värld började falla samman allt mer. I programmet berättar hon om hur hon vände sig till läkare och psykologer, men där möttes hon bara av arrogans och okunskap.
- Alltså det här föraktet som jag har mött som ensam kvinna och konstnär är makalöst. Det vill jag inte att min värsta fiende ska få uppleva, säger Fröling.
 
Om man blir så dålig att man inte orkar hålla uppe huvudet själv så har det nog pågått längre än så och jag tror inte att orsaken var som hon sa att det var hennes kamp mot läkare och psykologer som gjorde att hon rasade utan snarare att hon jobbade för mycket och för hårt och för länge innan hon lyssnade på sin kropp. Hon har just skillt sig, varför sprack det? Jobbade hon för  mycket, var för lite hemma?
Sedan fick hon sitt andra barn.
Om de ifrågasatte hur hon  hon klarade barnen med mat och annat, att hon jobbade för mycket så var hon kanske t.o.m. på väg att förlora barnen. Hon talade om den ena, Tilde men den andra nämndes inte ens vid namn. Enligt Wikipedia heter hon Mira men nämndes inte alls.
Det jag satt och funderade över var att hon gick i väggen efter andra äktenskapet och var ensam med två vem tog hand om barnen då hon låg inne? Vad hände sedan med dem? Varför talade hon inte om det andra barnet? och hur ser henns kontakt med dem ut idag?

Hon sa att hon var så dålig att kroppen inte kunde bryta ner näringen hon fick i sig. Hon klarade knappt att kissa för hon inte hade någon energi.
Om man är med om en olycka så kroppen tar stryk så blir man medvetslös eller går in i koma för att kroppen skall kunna koncentrera sig på att få kroppen att överleva. Den gör inte mer än den absolut måste. Alltså inte att stå, gå, röra sig utan bara bryta ner det den måste ha för att överleva så slutar den inte med det även om man ligger i koma eller är medvetslös så får jag inte ihop det hon säger. Hon menar att hennes kropp slutade göra det den ser till att man blir medvetslös för att den skall göra. Orkar man inte så tar kroppen över och man ligger och kissar på sig. Det bara rinner över och ut, men hon hade ingen engeri att kissa. Hon fick kämpa för att klara det.
Jag minns då jag fick barn  och orken var slut då kissade jag på mig. Man klarar inte att hålla emot hon menar att det var tvärtom?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article16095804.ab
Robert säger:
– Men sättet hon blev bemött på, det var väldigt chockerande tycker jag. Det trodde man inte. Man trodde att vi hade bättre koll på den typen av problem och hur man ska hantera dem.
 
Vad vet de om det? De har bara hennes ord.  Det skulle kunna vara så att de såg att barnen for illa. Att hon jobbade för mycket, för hårt, var borta för mycket inte tillgodosåg deras behov. Att det var det man försökte visa henne på. Hon vägrade se situationen som den var och jobbade på tills det brast. Var det även orsaken till att det blev skillsmässa? Som sagt varför talade hon inte om barnen sin realtion till dem då och nu. Vem som tog hand om dem då och varför är det så tyst om hennes andra dotter? omhändertogs hon? Har de ingen kontakt? Eller vad var det som hände?

Sedan  berättade hon om hur hon knappt orkade hålla upp huvudet alla tyckte att det var fruktansvärt och Robert sa att det var tragiskt. Minns inte orden men han beklagade och önskade att hon fått skratta mer då svarade hon nej men vi skrattade varenda dag då hon låg inne de var så roliga.
Ursäkta jag får inte ihop det.
Hon har just berättat om hur hon nästan kröp till olika saker hon skulle delta i hur hon inte orkade hålla uppe huvudet men skrattade gjorde hon varenda dag??? det var så roligt? Jag får inte hop det.
Märk väl jag tvivlar inte en sekund på att hon haft det jobbigt men jag är inte övertygad vad gäller hur det var och orsakerna till varför.

Det är så lätt att man fastnar i berättelsen. Känner med så man tappar det logiska och missar annat som är viktigt. Som sagt var var barnen? hur var det för dem? Vem tog hand om dem? Varför talar hon inte om dem? Det skapade frågor hos mig som ingen gav svar på och ingen ställde.
Nej jag får inte ihop det.

3 kommentarer:

  1. Såg också programmet. Det fattades en hel del i storyn.Det håller jag med dej om. Vem tog hand om barnen? Tilde Fröhling är väll skådis hon också, men var tog den andra dottern vägen?

    SvaraRadera
  2. Kan inte tycka det är ok att moralisera över en annan människas livsöde. Däremot borde vi alla vara glada över att även de offentliga, om än sent kommer ut med sina berättelser. Det kan uppmuntra även de som bara finns i skuggorna att våga!
    Tycker oftast du är klok, men denna gång reser jag raggen!

    SvaraRadera
  3. Jag menade inte att moralisera utan jag tycker att man som så ofta koncentrerar sig på de vuxna och glömmer barnen. Var fanns barnen? Hur var det för dem utan sin mamma i tre månader? Ingen frågade om dem

    SvaraRadera