Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 29 januari 2013

Det är skilland

är trött. Har fortfaraden svårt att sova på nätterna. Det leder i sin tur till huvudvärk som vid det hr lagt är så påträngande att jag har bokat ett besök hos ciropraktorn i dag.

Hittade en debatt artikel av Alf Svensson http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article16139583.ab
han menar att vi skal sluta uppfostra barn könsneutralt.
Den är så bra att jag plankar hela. Håll till godo:
Att vi föräldrar  vill att våra barn ska utvecklas efter sina förutsättningar och inte hämmas av stereotypa könsroller om hur en kille eller tjej ska vara är inget nytt. Personalen i förskolan och skolan har också under många år försökt motverka traditionella könsroller. Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. Så vi har inte lyckats särskilt bra.
Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.
Men den strategin kommer inte att lyckas, för kön är inte bara en social konstruktion. Alla skillnader mellan pojkars och flickors beteende beror inte på att vi behandlar flickor och pojkar olika. Den som offentligt vågar ifrågasätta den feministiska genusdoktrinen utsätts för personangrepp, hånas och förlöjligas.
En som haft modet att göra det är Martin Ingvar, professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. I en statlig utredning konstaterar han att det visst finns genetiska orsaker till skillnader mellan pojkars och flickors beteende.
Hjärnan utvecklas exempelvis olika hos pojkar och flickor. Flickors hjärna är störst när de är tio, elva år, medan pojkars hjärna blir det först senare. Kvinnor har fler förbindelser mellan vänster och höger hjärnhalva. Pojkar och män har mer av hormonet testosteron, en orsak till att de är mer aggressiva och har fler tillfälliga sexuella förbindelser. Flickor som under fosterstadiet fått ovanligt mycket testosteron på grund av en ämnesomsättningsrubbning hos modern är betydligt mer pojkaktiga både i sin lek och i sitt beteende.
Flickor är mer språkligt begåvade än pojkar. De är mer ambitiösa och motiverade och har bättre betyg i alla ämnen utom idrott. Dubbelt så många flickor läser vidare vid universitet och högskola. De har däremot sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren. Förmodligen för att de har en medfödd större sårbarhet.
Vi ska inte göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn. Ska de utvecklas optimalt och inte hämmas av biologiska skillnader och stereotypa könsroller ska vi i stället behandla dem olika. Men inte på det traditionella sättet där pojkar att vara tuffa och coola och flickor söta, tysta och snälla.
Vi ska medvetet träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens. Annars kommer många av dem att 20 år senare vara olyckliga, lågutbildade, arbetslösa, frånskilda män.
Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga.
Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Pojkar är inte lika bra som flickor på att ta ansvar för sitt eget lärande och arbeta på egen hand. De behöver mer lärarledd undervisning i helklass. Med samma pedagogik ökar klyftan ännu mer mellan pojkars och flickors betyg och chanser att lyckas i livet och pojkarna blir de stora förlorare.
 
Ja visst kan man utsätta barn för myccket och på många sätt. Att inte låta dem vara det de är för att man tror att det skulle på något sätt vara eller bli bättre för dem??
Återigen man behöver utgå ifrån barnet och deras behov. Barn har olika behov. Inget barn är lik det andra. Det är skilland och varför inte låta det vara skilland. Varför måste allt vara likadant.
Blir det bättre då? Skulle inte tro det.  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar