Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 6 januari 2013

Psykisk misshandel

Artikelserien i aftonbladet fortsätter
http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2013/01/dag-4-fallet-lisa/
Idag är det 4 åriga "Lisa" som ser sin pappa döda mamma. (Då var hon bara 11 månader) Hon får först bo hos sina morföräldrar där hon redan bodde mer eller mindre bara för att mamman kände sig hotad av pappan och hon inte ville att flickan skulle hamna mitt emellan.
Det är av ”yttersta vikt” att flickan inte flyttas, skriver förvaltningsdomstolen i en dom, som fastslår att morföräldrarna är Lisas främsta anknytningspunkt.
 
Det går tre år och sedan rycks hon ändå ifrån dem. En ny handläggare som gör en ny bedömning. Eftersom de, som vi räknas som familjehem så är de inte part. Har inget att säga till om och tvingas stå brevid och se på.  
Flickan flyttades till ett jourhem Där skall ett barn bara bo max 3 månader men hon är kvar. Det kan jag väl i och för sig tycka är bra att hon inte flyttades ytterligare en gång  men familjen morföräldrarna som hon efter tre år börjat se som sina föräldrar rycktes bort. Hon förlorade alltså mamma två gånger kan man säga. Vad händer innuti ett sådant barn? Som behandlas på det viset? Hur skall hon kunna lita på någon igen? Hur skall hon känna tilltro till vuxenvärlden?
Aftonbladet har läst handlingarna. I sak anmärks att huset är kallt, stökigt och att en av toaletterna saknar tvättfat. Familjen har skulder de betalar av på.
 
Vem har inte skulder? och om man har tvättfat i andra utrymmen behövs det kansek inte vara i alla. Och vad har det med flickans mående att göra?  Inget som har med föräldra förmågan att göra.
Socialtjänstens resonemang går ut på att hemmet inte är tillräckligt bra för Lisa,
 
Det visar bara hur stark myndigheternas makt är hur mycket makt en enskilld handläggare har. Ingen som kan eller får ifrågasätta. Ingen som har makten att gå in i enskillda ärenden.
Även jag har ett sådant ärende. Det har varit uppe i press och socialstyrelsen har krittiserat men vad hjälper det? Ingenting.
Lisa träffar familjen två timmar var 14:e dag och under övervakning. Mormor och morfar har förbjudits nämna för Lisa att de vill ha hem henne.
Samtidigt får de rådet av barnpsykologerna att inte dölja sin längtan – Lisa får inte tro att hon övergivits.
 
De träffas övervakat ett par timmar var fjortonde dag. Övervakat precis som om de vore brottslingar.
Den familj jag har kontakt med får inte träffa sitt barn, sitt barnbarn alls.

Man säger till familjen i artikel att de inte får tala om att de saknar, längtar eller vill att hon skalll komma hem igen. Precis som de till och från sagt till oss.
Personer som säger sådant, bestämmer att man inte får skall inte hålla på med barn.
De har inte förstått grunderna för hur barn fungerar. De har inte förstått hur mäniskor fungerar. Att känna sig övergiven är så fruktansvärt att det går inte att sätta ord på. Ett barn som längtar och inte får känna att de är efterlängtade, saknade. Som längtar hem men de som de längtar efter får inte tala om aatt de också längtar.
Kan man kalla det annat än psykisk tortyr?
Nej Jag anser inte det.
Och det är vad myndighetspersoner sysslar med varje dag. utan att kunna ställas till svars.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)