De skrev:
Här kommer ett utkast till vad
som kommer att stå i den moderata barngruppens rapport kring inhemska
adoptioner. Ulf Kristersson leder den gruppen och alla förslag samt rapporten
kommer att läggas inom en månad. Detta är dock ett förslag som vi gick ut med
för någon månad sedan.
Bifogar texten, 2 tabeller samt
den nyhetsartikel som gjordes i samband med att Ulf kommunicerade
förslaget.
Tydligast gäller detta barn och
ungdomar som placeras i familjehem och på institutioner där det visar sig att
många får riktigt svåra problem senare i livet. Psykiska problem, dålig
utbildning, arbetslöshet och socialbidragsberoende är bara några av de problem
som ”samhällets barn” riskerar att möta i betydligt större omfattning än barn
som växer upp i normalt fungerande familjer. Frågan måste ställas om vi
överhuvudtaget har en tydlig grund för de beslut som socialtjänsten tar – vare
sig beslutet är att vidta åtgärder, eller tvärtom att inte vidta några åtgärder
alls.
Det finns som alltid en
historisk läxa att lära. Svensk socialpolitik för barn som far illa har under
många decennier mer präglats av ideologiska pendelrörelser än av gedigen
vetenskap. Enkelt uttryckt har samhällets syn på barn som far illa gått från en
moraliserande (och numera kritiserad) misstro mot ensamstående mammors förmåga
att ta hand om sina barn till dagens lagstiftning som snarare betonar föräldrars
rätt till sina barn än barns rätt till kapabla föräldrar. I de fall placeringar
av barn ändå blivit nödvändiga, har ryckighet och kortsiktighet – inom ramen för
en ambition att förr eller senare återförena barn och biologiska föräldrar –
ofta kommit att prägla barnets hela uppväxttid. Att under barn- och ungdomsåren
inte få uppleva en tydlig hemhörighet och en långsiktig trygghet kan inte vara
förenligt med ett seriöst barnperspektiv.
Först under senare år har
kraven på tydligare evidensbaserade insatser också inom socialtjänsten börjat
ställas. För socialtjänstens legitimitet och för den långsiktiga nödvändiga
auktoritet som behövs när dramatiska beslut ska fattas, krävs metod- och
modellutveckling, kvalificerad kvalitetskontroll och större öppenhet kring vad
som faktiskt görs – och varför.
Brist på
strategi
1. Från de tidiga insatserna i
och tillsammans med familjer som upplever att de har problem i sin föräldraroll.
2. Via de mer formaliserade socialtjänstinsatserna i form av frivilliga
och tvingande placeringar av barn i jourhem, i familjehem, på HVB-hem eller SiS-institutioner.
3. Till de mest långtgående socialtjänstbesluten i form av överflyttning av den permanenta vårdnaden av barnen och beslut om nationella adoptioner.
Tidiga insatser bör ses både i
ljuset av evidensbaserade metoder och i ljuset av misstanken att
öppenvårdsinsatser av kostnadsskäl ersatt placeringar i t ex fosterfamilj.
Foster och HVB-vård bör ses utifrån det faktum att majoriteten omhändertagna
barn numera snarare är ungdomar med betydande egen vilja. Kombinationen av
tidiga insatser och placeringar bör belysa risken att de placeringar som trots
allt blir oundvikliga, sker flera år senare efter omfattande öppna insatser.
Särskild vikt läggs vid barnets långsiktiga trygghet och stabilitet i
familjeförhållanden. Varför inte fler barn med långvariga placeringar får nya
permanenta vårdnadshavare måste förklaras, framförallt om det är som
Socialstyrelsen påpekar, att lagstiftningen ännu inte helt har slagit igenom.
Särskild vikt ska läggas vid frågan om nationell adoption. Varför prövas i
praktiken inte nationell adoption ens i de fall där små barn omhändertas och där
de biologiska föräldrarna har mycket dålig prognos för att under överskådlig
framtid kunna ta hand om sitt barn. Den mycket legitima respekten för
socialtjänstens sekretess leder idag allt för ofta fram till en situation där
socialtjänsten inte lär av tidigare misstag. Bristen på formaliserat
ansvarutkrävande och bristen på transparens leder sällan till att alternativa
strategier på allvar övervägs i systematiserad form.
Nuvarande
lagstiftning
Ungefär 25 000 barn och unga
var omhändertagna någon gång under 2010. 70 procent av dessa i familjehem och
övriga på olika institutioner. Av de drygt 7 500 barn som nyplacerades 2010 var
2 300 under tolv år och 900 var tre år eller yngre. Samma år flyttades vårdnaden
över till familjehemmet för 245 barn i alla åldrar.
Den 1 juli 2003 infördes en
bestämmelse i SoL och LVU att socialnämnden, när ett barn varit placerad tre år
i samma familjehem, särskilt ska överväga om det finns skäl att ansöka om
överflyttning av vårdnaden. Syftet med bestämmelsen är att genom en
överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna skapa bättre
förutsättningar för kontinuitet och trygghet i vården. I förarbetena till lagen
angavs att överflyttning av vårdnad användes alltför sällan. Det föreföll som
att en överflyttning av vårdnaden inte initierades i de fall där huvudsyftet var
barnets behov av trygghet i ett längre tidsperspektiv. Det konstaterades att i
de fall där överflyttningen genomfördes utan föräldrarnas samtycke var
situationen mellan barnet och den biologiska föräldern så allvarlig att någon
återförening inte ansågs möjlig inom överskådlig tid. Det konstaterades vidare
att överflyttning inte skedde trots mycket långvarig tid i familjehemmet.
För 98 % av de barn som varit
placerade i minst fem år hade frågan om överflyttning av vårdnaden inte
aktualiserats av socialtjänsten. Som skäl angavs rädsla för att kontakten mellan
barn och förälder skulle upphöra helt, att socialtjänsthandläggaren inte ville
döma ut föräldern som vårdnadshavare samt att man saknade kunskap om hur man
skulle arbeta med frågorna. Regeringen menade att de skäl som angivits inte var
tillräckligt starka ur ett barnperspektiv varför man föreslog en ny reglering
som angav att socialtjänsten skulle överväga vårdnadsöverflyttning när barnet
varit placerat i tre år.
Socialstyrelsens uppföljning
av lagändringen 2006
Publicerades 2006 och består av
en sammanställning av antalet vårdnadsöverflyttningar under perioden 2000-2005,
resultat från en fördjupningsstudie samt resultat från länsstyrelsernas tillsyn
under 2003-2005.
Uppföljningen visar på en
mycket omfattande problematik inom detta område. Till exempel framkom att i 81%
av fallen där socialtjänstens handläggare var av uppfattningen att det
var bäst för barnet att växa upp i
familjehemmet, där familjehemmet var villig att låta barnet växa upp hos dem,
där barnet ville växa upp i familjehemmet och där handläggaren var av
uppfattningen att barnet skulle få en familj för livet i familjehemmet ansöktes
inte om vårdnadsöverflyttning. Alltså, i fyra av fem placeringar där man bedömde
att barnet hade sin trygghet och tillhörighet i familjehemmet valde
socialtjänsten att inte göra en ansökan om
vårdnadsöverflyttning.
Källa: Bo Vinnerljung, professor, Socialt arbete
Källa: Social
rapport 2010, Socialstyrelsen
det tackar vi för..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar