Dagens politik skapar sjuka barn.

Ja de flesta satt väl uppe och kollade melodifestivalen. så även vi. men lite senare på kvällen var det en film. Hämnden. Den fastnade jag vid. Den handlade om en pojke vars mamma dog och han inte hade bearbetat. Hur olika syn på att ge igen spårade ur och han nästan hade ihjäl sin enda och bästa vän tillsist. Hur vännens pappa räddade honom ifrån att ta livet av sig.
Det visade hur viktigt det är att få prata av sig då man utsätts för trauma. Hur viktigt det är att omgivningen förstår, tacklar på rätt sätt. Det var nära att även pappan drog sig undan eftersom han inte förstod eller visste hur han skulle tackla det hela.
Den var mycket bra kan jag säga.

Hittar en debattartikle i GP http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka?ref=fb Den handlar om hur dagens politik gör barnen psykiskt sjuka. Den handlar om anknytning hur barnen reagerar då vi enligt dagens politik skall lämna bort dem då de är som mest känsliga.

För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.

Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.

Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
 

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp.
 

Ja jag säger inte emot. Jag har som jag talat om tidigare alltid varit hemma med barnen. Alla tre. De var närmare 4 innan de började på dagis. Och det var då de tog dem.  De fick tryggheten och det är väl därför de säger att det är därför, att vi lade en så bra grund som gör att de överlevt vad de utsatts för.
Men barn skall inte behöva uppleva vad våra upplevde, vad de utsattes för. Ändå händer varje månad vill jag hävda.
Är med på ett diskussionsforum för familjehem. Där är berättelse efter berättelse på hur barn flyttas. Barn som slits upp, och det är inte i många av dem är det familjehemmet som ger upp. Det var ju annars vad sammanbrottsutredningen kom fram till.
Jag har hela tiden hävdat att de frågat fel personer. Att de fått andra svar, dragit andra slutsatser om de frågat familjehemmen.