Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 26 september 2011

Räcker det med ett stort hjärta?

Hittade en blogg.
En tjej som arbetat som familjehem i 9 år och retat sig på hur vi behandlas. Nu utbildar hon sig och passar på att skriva en uppsats om hur det är:
http://evalenaedholm.se/blogg/2011/05/ar-det-verkligen-bara-ett-stort-hjarta-som-behovs-men-om-ekonomin-faller-i-hop-saker-blir-forstorda-ditt-barn-grater-och-du-sjalv-inte-kan-sova-for-all-oro-racker-det-stora-hjartat-for-att-klara-a/
Hennes inlägg d 21 maj är underbart.
Rubriken är: räcker det med ett stort hjärta?
Hon skriver:
”Det verkar som om det där är ett standardargument som de lär ut på socionom utbildningen. Kärlek och omtanke ska lösa allt, och det ska såklart infinna sig automatiskt för annars…. är du en dålig människa då?

Du har ansvaret dygnet runt alla dagar i veckan för ett barn som kanske har sönder allt och är utåtagerande. Barnet kan ha ett självskadebeteende och du måste vakta så att det inte tar livet av sig, skolkar, rymmer och tar droger.

De biolologiska föräldrarna ringer och hotar dig, skriker i telefonen och säger att de ska förstöra för din familj för all framtid. De sprider falska rykten om din familj och berättar om och om igen för det placerade barnet hur dåliga vi är, vi är såna som snor andras barn.
Ditt egna barn, gråter och säger: ”mamma du förstör mitt liv, varför kan han inte flytta?”

Du får 12,40 kr i timmen, före skatt och du kan inte jobba extra för du måste ha hemskola med barnet. Ingen betald semester och att vara familjehem ger dig inte rätt till A -kassa eller tjänstepension.
Räcker det med ett stort hjärta om du måste oroa dig varje månad för att ekonomin ska gå i hop? Ska alla barn i familjen få plats i det där stora hjärtat ?Du kan lämna in kvitto till socialen och få ersättning för det placerade barnet om du har tur, men du har inte råd att köpa nya skor och avslutningskläder till dina egna barn?

Är det stora hjärtat det viktigaste när du sitter hos doktorn och gråter av utmattning för att situationen känns övermäktig?
Och om du ger upp, om du inte orkar mer…. då får du ingen A-kassa, då har du ingen inkomst alls. Finns den regeln för att samhället ska kunna behålla sina familjehem under usla ekonomiska förhållanden? Vem kan sluta?
Kom i håg att det är viktigast med ett stort hjärta!

Men gör det själv då. Socialsekreterare, socialchefer och politiker, ta emot familjehemsbarn själv då om det nu bara är ett stort hjärta som behövs, för det har väl ni också”?
Äntligen någon som vågar säga som det är trots risken att bli kritiserad eller klankad på. Trots risken att inte få fler placeringar. Jag undrar när vi skall börja få uppskattning och beröm för det vi gör för de alldra flesta gör ett helt fantastiskt jobb.
Räcker det med ett stort hjärta sätter huvudet på spiken i hur det många gånger är.
Hon föreläser visst också ett tips för de som har sådana möjligheter.

2 kommentarer:

  1. Hej

    Jag reagerade på det som står om att föräldrar sprider falska rykten om fosterföräldrar!?

    Vad säger man då om de fosterföräldrar som sprider falska rykten om det placerade barnets föräldrar. Sånt förekommer, är väldigt vanligt för att vända barnet mot sina egna föräldrar. Gör man det i välmening mot fosterbarnet?

    Tänk om det verkligen är så då! Att någon verkligen snott någon annans barn, med lögnen till sin hjälp? Hur bevisar en förälder det? Hur fredar sig en förälder mot sådant, en förälder som tror att allt är okey, att barnet har det bra i fosterhemmet. Ett barn som för höra att deras förälder inte velat haft barnet utan bara stuckit. En förälder som inte känner till vad som är sagt om den.

    Det här barnet lever i en tro som ej älskad och önskvärd. Barnet tappar självförtroendet. Varför gör en fosterfamilj på det sättet? Är det för att dom älskar barnet och vill det väl?

    Det kan det ju inte vara. Inte vill man väl skada någon man älskar. Det måste ligga rena egoistiska saker bakom något sådant. Kanske dåligt samvete för att dom oärligt stulit någon annans barn.

    Barnet växer upp och ska ut i världen. Hur blir det? Det här barnet tar ju ingen kontakt med sina riktiga föräldrar och troligen tycker fosterföräldrarna att det börjar kännas besvärligt, speciellt när barnet inte följer de ramar som dom satt. Barnet börjar trotsa, barnet börjar dricka sig full för att finna någon glädje i livet. För att få lite självförtroende. Med tiden blir barnet alkoholist. Varför blev barnet alkoholist, varför tappade barnet självförtroendet.

    Det berodde troligen inte på föräldern, eftersom den raderats bort i barnets liv, endast lögnen finns kvar. Vems var felet? Var det sociala myndigheters, var det barnets eller var det fosterföräldrarnas fel?

    Den frågan ställer jag nu idag och det vore trevlig med ett svar på det.

    MVH Stella

    SvaraRadera
  2. Får bara klargöra att det var henns ord inte mina men jag håller med.
    Det är lika jobbigt när det förekommer oavsett vem det rör. Att tala ner bioföräldrar resulterar i att barnen som är en del av dem känner att man även talar ner dem, de är ju ett reslutat av sina föräldrar. Men det finns de som inte tänker sig för eller som inte tänker på vilka konsekvenser det får, beklagligt och borde inte få förekomma. Lika fel som när föräldrar pratar enr eller ljuger på fosterfamiljer men där kanske det är mer förståligt.
    Jag tror att för den som talar illa om någon annan för vänds det förr eller senare tillbaka mot den som uttalat det. Barn är inte dumma och de förstår förhoppningsvis snart hur det ligger till. (men jag är medveten om att det går att lura någon länge vilket är beklagligt) Hoppas att det inte är så ofta och min erfarenhet och vad jag hört är de flesta väldigt proffsiga i detta.

    SvaraRadera