Då ringde jag JK och bad att få tala med justitiekanslern. Det blev nobben fär också. Om hon skulle svara alla som ville tala med hen så skulle hon inte göra annat än att sitta i telefon fick jag veta de hade jurister för sådant. Det var de som avgjorde vem som fick tala med justitiekanslern.
Tillsist bad jag att få tala med en jurist.
Jag frågade om han visste att rätten inte göra sitt jobb utan ofta går på vad förvaltningen förordar, om han visste att det var omvänd bevis börda där man skulle motbevisa allt det en myndighet står och påstår om en ibland utan utredningar eller diagnoser som bekräftar det de påstår.
Jag frågade om han visste hur ofta rätten dömer till förvaltningens förmån kontra vårdnadshavaren.
Det visste han inte.
Jag talade om att vår känsla ar att det kanske var så högt som i 80-90 % av ärendena. Jag talade om att vi efterfrågat siffrorna men de inte fanns,inte på domstolarna i alla fall, ingen var intresserad och ingen hade efterfrågat dem tidigare fick vi höra.
Jag undrade om inte de borde kolla upp hur det låg till? Jo om det var som jag påstod så var det anmärkningsvärt och borde kollas.
Kommer du att göra det då frågade jag?
Nej du måste göra en skriftlig anmälan. OK sa jag kan jag skicka den til dig? Nej du får skicka den till registratorn som sedan lämnar ut den på någon jurist.
Och sedan tittar de på det frågade jag?
Nej det beror ju på om de gör samma bedömning som jag svarar han.
Så du säger att det jag framför är anmärkningsvärt men att ni kanske ändå inte granskar det? Frågar jag.
Nej, så kan det bli svarade han.
Men borde ni inte vara intresserad av att veta hur det står till? Om det är så att förvaltningsrätten i 80-90% av ärendena går på förvaltningens linje och akademikerförbundet slagit fast i en undersökning att var tredje handläggarna säger att de skulle få kritik om de granskandes och var femte säger att deras utredningar inte håller tillräkligt hög kvalitet eller är rättsäkra och jag talar om att utredningar ibland inte bygger på fakta utan på tyckande, tänkande och åsikter ändå ligger till grund för beslut i rätt och det är omvänd bevisbörda och vårdnadshavaren skall bevisa att de inte är allt det handläggaren står och påstår om dem, tycker du inte att ni borde vara intresserad av de siffrorna? Frågade jag.
Jo men om vi skulle göra en sådan undersökning skulle det ta minst 5-7 av personalen och det skulle aldrig funka det kan jag säga direkt sa han.
Så du säger till mig att du tycker att det är anmärkningsvärt, ni borde granska och titta på hur det ser ut, att det är allvarligt men att ni förmodligen ändå inte kommer att göra det i alla fall?
Ja, när du formulerar det så låter det ju inte så bra men så är det.
Hur skall man kunna få rätt om de som granskar inte vill veta för det är för jobbigt eller tar för mycket resurser?
Att de som gransknar inte vill veta för det kostar för mycket?
Ringde socialstyrelsen fick tillsist tag i en kvinna som var mycket tjänstevillig Jo de hade faktiskt tittat på det 2008, ca 100 ärenden och de kom fram till att det var allvarligare än de trodde. Det är tre år sedan och ändå hände ingenting.
Man blir så uppgiven.
Men en liten tröst.
Jag fick ett mail ifrån en som sitter i riksdagen.
Det är motionstider. Är det något du vill att jag skall motionera om?Jag ringde upp och drog mina tyngsta punkter. Hon var lätt chockad. Det jag framförde var ju både allvarligt och oroväckande och jag hade konkreta förslag på åtgärder som hon även de tyckte var bra. Maila dem till mig jag sätter min sekreterare på dem direkt sa hon.
Det finns de som har hjärta och vill påverka. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar