Ibland blir jag lite uppgiven. Särskilt när folk i bästa välmening talar om hur svårt det är att ändra på något.
T.ex. att om man skulle få domstolarna att återremittera ärende där underlagen är för dåliga då kommer bara tjänstemännen bli bättre på att skriva eller argumentera för sin sak.
Visst men om man inte försöker förändra så kan man aldrig ändra på något. Man måste ju börja någonstans.
Jag tror som sagt att det är i bästa välmening men det blir så fel.
Att det är svårt är ingen som behöver upplysa mig om. Att få lyckats före mig vet jag också om. Om jag får igenom bara en bråkdel av vad jag driver är jag glad så andra behöver inte tala om för mig att jag inte kommer att få igenom allt.
Man säger ju att man siktar på månen kanske man når trädtopparna.
Jag stöter också på en del som kritiserar det jag gör bara för att de inte skulle göra det på mitt sätt eller tycker likadant. Men vad gör de själva förutom att kritiserar? Jag ser inte bara utan försöker även påverka det jag ser sedan behöver inte alla hålla med men gör de inte det får de väl försöka påverka själva.
Det är så lätt att vara kritisk.
I vissa forum får jag frågor som vad som gör att jag anser mig ha kompetens.
Jag funderar inte på om jag har kompetens eller inte utan jag agerar utifrån det jag ser. Sedan skaffar man en massa kompetens under vägen.
Men som sagt jag ser och sedan handlar jag.
Tänk om man såg någon bli nerslagen och ingen vågar agera eller gå emellan för att man inte är polis?
Kanske ett felvalt exempel för det är inte så många som idag vågar gå emellan i ett sådant läge. Det är väl där jag är annorlunda. Jag kan inte låta bli. Jag tänker inte på en eventuell fara.
För några år sedan var jag med om det. Jag var på väg hem och gick förbi stans dansställe. Där var det slagsmål. Två killar.
Jag gillar inte slagsmål och försökte komma förbi under tiden får den ena in en fulträff och den andra hamnar på backen okapabel att ta sig upp.
Den första fortsätter att sparka på honom.
Då tände jag till.
Jag trängde mig fram och uppmanade någon att lägga sig i. Det var ju en massa människor och det stod ett helt gäng med stora killar som mycket väl hade kunnat överrumpla kille som inte tog någon notis av mig utan fortsatte att sparka. Jag ställde mig i vägen och sa med lugn röst: du ser att han ligger det är bra nu, det räcker.
Han trängde sig förbi mig och fick in en träff till mot huvudet.
Jag ställde mig i vägen igen försökte fånga hans blick och sa: om du är så feg att du slår på en som ligger kanske du är så feg att du slår på en tjej också men jag står i alla fall upp, slå då. Inte så genomtänkt men som sagt jag tänkte inte och det var vad jag först kom på.
Killen kom av sig, han var tydligen (fick jag veta sedan) inte van att någon vågade gå emellan.
Äntligen gick några emellan och drog bort honom. Kompisar till killen på backen kom och tog hand om honom och andra kom fram till mig. Är du inte klok sa de vet du inte vem det var. Nej det visste jag inte men det hade knappast stoppat mig. Jo killen hade suttit inne ett antal gånger för misshandel och var känd för att slåss mot alla killar som tjejer.
Han var som sagt inte van att någon vågade lägga sig i och därför kom han av sig vilket antagligen var min räddning.
Om ingen vågar gå emellan kommer vi aldrig få stopp på. Vad är det skorpan i bröderna Lejonhjärta säger: det finns saker man måste göra annars är man bara en liten lort.
Om ingen agerar kommer vi aldrig kunna påverka.
Det räcker inte att ha åsikter om vi inte gör något av dem. Det räcker inte att ha kunskapen om vi inte använder den, förmedlar den och vad hjälper det att känna till om man inte försöker rätt till.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar