Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 30 november 2015

Lycklig under väntan

Det är inte så ofta jag skriver om "de små" men de finns där. Längtan och väntan försvinner inte och jag vill inte heller att den skall göra det. Jag kommer nog alltid vänta, längta och hoppas  på att de skall komma hem igen.
Det har varit ledsamt, och jag har varit så ledsen att det känts som om jag aldrig skulle bli riktigt glad igen. Det har tidvis känts som om livet bara var en väntan på ett stort frågetecken som vi inte vet något om men ändå hoppas på.

Har ju fortsatt att jobba som familjehem även om det tog ett tag innan någon vågade jobba med oss.
Även om det är så fastslaget som helst att vi inte gjorde fel så är det ändå vi som dömts. Vi har inte gett upp hoppet om att det finns bra handläggare, bra kommuner att joba för och med och vi har hittat några.
I vilket fall nu har vi två solskenshistorier bakom oss. Två placeringar som gått perfekt rakt igenom. Unga vuxna som vi fått stötta och puffa rätt upp på banan igen. Unga som vi fått ge självförtroende, tillit till oss, fått träna i att klara vardagen på egen hand och nu går de för egen maskin.
Och så har vi öppnat vårt hem för ensamkommande.

Jag gick härom kvällen ett varv i huset och plötsligt kom jag på att faktiskt för första gången sedan banren försvann kände mig lycklig. Lycklig över hur det pratades och skrattades i olika hörn och spelades musik eller spel.
Jag älskar när det är liv och rörelse. Jag får mycket mer gjort. Skjutsar hit och dit. "Ungarna" drar med kompisar hem och man vet aldrig hur många man är då det blir kvällsmat, några extra märks ändå inte, det är bara roligt. Jag märker att sonen tar med kompisar hem och att kompisarna gärna följer med hem.

Allt är roligare. Det är roligare att laga mat, tvätta, jo du läste rätt och jag bakar flera gånger i veckan och njuter av att det tar slut och jag får baka mer. Jag njuter av lyxen att få hitta på små överraskningar åt familjen. Alla hjälps åt med disk och annat.
Förra helgen var vi på trollerishow då var vi 7, ikväll blir vi 7 igen men det är några som inte är de samma som i helgen. 

Det innebär inte att jag längtar mindre eller älskar "de små" mindre utan jag vill fortfarande ha hem dem men jag är lycklig och mår bra, äntligen. Livet är inte bara en väntan på utan jag kan njuta under vägen. Lycklig i väntan på att de skall komma hem igen för det är jag fortfaraden tvärsäker på attde gör en dag.

De kommer alltid att vara en del av oss och vår familj, och vi ger aldrig upp kampen och förhoppningen att få hem dem men nu kan jag njuta men nu kan jag vara lycklig under tiden.

3 kommentarer:

  1. Ni har inte tänkt på att det finns många biologiska föräldrar som vill ha tillbaka sina barn? Som har rätten till det men ändå möter motstånd ifrån myndigheter..många fosterfamiljer tänker egoistiskt och agerar helt o hållet som "fosterbarnen är deras egna och det är fel. Ta hand om era ensamkommande flyktingbarn istället för att krossa andras familjelycka.

    SvaraRadera
  2. Visst är det så att livet måste fortsätta till slut. Kärleken och längtan försvinner aldrig, men man måste leva, inte bara överleva. Kram till dig som gör ett fantastisk jobb <3

    SvaraRadera
  3. Fjärilen Jo det finns bio föräldrar som längtar lika mycket efter sina barn Men jag vill lyfter barnens perspektiv, i detta fallet längtar de lika mycket efter oss, vet att det även gäller vissa andra placerade barn. Men ibland måste de placeras ialla fall då de far illa. I vårt fall for de inte illa, vi hade inte gjort fel och ändå tog man oss ifrån barnen

    SvaraRadera