Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 5 november 2015

I dag hämtar jag...

Tänker på alla de barn som kommer nu, ensamma utan vuxna. Vem ansvarar för dem? Vem kämpar för dem?
Hittade en debatt artikel om det
http://www.sydsvenskan.se/asikter/om-nagon-ror-mina-barn-tanker-jag-slass-for-dem-tills-de-ar-i-sakerhet/
Jag jobbar på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, likt det som nyss blev utsatt för ett brandattentat i Lund.
Jag har följt rapporteringen om asylboenden som sätts i brand i Sverige och jag har en ständig oro och en klump i magen för när det ska gå åt helvete på riktigt och för när det ska hända på boendet jag jobbar på i Malmö. Jag är livrädd för att det ska hända våra barn och att de ska råka illa ut.

Med våra barn menar jag de pojkar och flickor som är runt 14-16 år och som rest en lång väg för att få komma hit.
Med våra barn menar jag killen med världens härligaste skratt som smittar av sig till alla som hör det, tjejen som är så jäkla tuff som har en lillebror som är rädd för mörkret, pojken som gråter om natten för att han saknar sin mamma, killen som ber om tidningar för att han vill bli journalist.
Med våra barn menar jag den 14-åring som blev så ledsen över sin väns oro över sin familj som är kvar i Syrien att han började gråta vid middagsbordet.
Med våra barn menar jag 14-åringens kompis som överraskade honom med ett par strumpor han gömt i innerfickan på kompisens jacka för att göra honom gladare. 
Det här är barn som är som vilken tonåring som helst, men det är också barn som tvingats växa upp för snabbt. Det märks i sättet de rör sig, det där att aldrig slappna av, i ansvarstagandet för andras känslor (också mina även om jag är en i personalen).
När jag inte jobbar saknar jag dem och undrar hur deras dagar har varit. De är helt fantastiska allihop, precis som du och jag. Precis som du och jag behöver de trygghet och en kram ibland eller springa så fort de kan på gymmet för att glömma bort jobbiga känslor för en liten stund. Precis som du och jag är de komplexa, helt vanliga människor som ibland är påhittiga och sprudlande, ibland trötta och slötittar på tv.

De behöver inte tillfälliga uppehållstillstånd, de behöver ett samhälle som accepterar dem som barn, som erkänner deras existens och rätt som människor. De behöver att jag säger till dem att de är duktiga i skolan, ibland vill de väckas klockan sex på morgonen för att inte missa ett prov och ibland är det helt omöjligt att få upp dem ur sängen trots att klockan är tolv på dagen.

Det här är barn. Barn som har kämpat, som har blåmärken på benen från gränspolisen i Grekland som med sitt våld kränkt dem, deras familj, mig och alla andra som bryr sig om dem. Fattar ni? Mitt hjärta går sönder och mina beskyddarinstinkter är konstant på stand-by.

Vet ni om detta: om någon rör mina barn tänker jag slåss för dem tills de är i säkerhet. Jag tänker bli Hulken och inte sluta. Om ni hade träffat dem hade ni alla gjort samma sak.
Så snälla, riv uppgörelsen om tillfälliga uppehållstillstånd, fatta att det här är människor, hjälp mig att skydda oss. Det finns inget dem, det finns bara vi.
Emilia Sahlin
 
Jag har också barn och om de råkar illa ut så är jag beredd att slåss för livet för dem. Det har inget med blodsband att göra och det har jag bevisat.
Vi har ett gemensamt ansvar för de barn som kommer hit.
I dag skall jag åka och möta en av dem. Välkomna den första till vårt hem. Vi kommer att göra allt för att stötta och hjälpa att bli en bra vuxen förmodligen i Sverige, mao en bra samhällsmedborgare.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)