Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 5 november 2015

Inte en enda plats i hela Sverige

Vet ju att man jagar platser i hela Sverige till flyktingar. Både i familjehem och på institution. Har en kompis som i sin tur har en kompis som blev uppringd. Två handläggare var så de nästan grät i telefonen. De hade två i bilen som skulle placeras akut och de visste inte vart de skulle göra av dem. Frågade om hon kunde ta. Men hon hade ju bara ett rum... men då får du ju plats med fyra blev svaret.
Så blir det då det är kris. Sedan fick jag  beslägg för hur mycket kris det i en krönika:
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/naer-allra-sista-luftbubblan-kramas-ur-foervaltningen-19740
Häromdagen läste jag just en sådan historia, ett händelseförlopp som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Den börjar med ett bostadsinbrott i Umeå och en man som kommer hem och tar tjuven på bar gärning. Först tittar Bullerbysverige fram.
Brottsoffret är vänligt nog att plåstra om gärningsmannen som skurit sig på det krossade balkongfönstret. Han bjuder till och med på en huvudvärkstablett. Va, varför då? Tjuven är ett bara ett barn, en kille i tolvårsåldern.

När polisen ska kontaktas får förloppet en ny vändning. Pojktjuven drar kniv, kvinnan i hemmet blir lindrigt skuren och han försvinner. Polisen hittar pojken morgonen efter. Han är för ung för att kunna gripas.

Sådana mycket ”stökiga” barn omhändertas i stället enligt LVU och placeras då ofta på så kallade HVB-hem, hem för vård eller boende. Men nu tar det tvärstopp.
– Socialtjänsten kontaktades för att placera honom på ett LVU-hem, men det finns inte en enda ledig plats i hela Sverige, berättar förundersökingsledaren.

Jag stannar upp och läser meningen en gång till. Såg jag rätt? De hittade inte en enda ledig plats i hela Sverige. Förundersökningsledaren fortsätter:
– Vi fick föra tillbaka honom till det boende han kom ifrån. […] Socialtjänsten har verkligen gjort allt de kan. Farhågan är att han sticker därifrån och man får bara hoppas att fler inte drabbas.

Den här hösten har landet formligen dammsugits på boenden för ungdomar. En effekt har varit de omtalade och uppseendeväckande prisnivåerna. Ser vi den andra effekten nu? Att platserna tar slut, slut som i på riktigt helt slut.
 
Det är kris. 
Hörde om en som har sju barn placerade, en annan nio.
Har även hört kommuner som i panik nästan betalar var som helst. Om arvoden på 1500 per barn och dygn i familjehem. Helt galet.
Risken att det blir för pengarna och då pengarna styr försvinner lätt omsorgen. 
Frågan är vad de gör om barn som redan finns i Sverige far illa och behöver placeras, och det inte finns några platser.  

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)