Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 13 november 2015

Han hittade ett barn

Mycket rör sig runt den flyktingström som är men det kanske är förklaring med de berättelser som de medför:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article21757053.ab
Jag fick ett flyktingbarn härom kvällen. Han stod och frös utanför Åhléns mitt i natten, liten, tunt klädd och ensam. Jag såg honom och tänkte "Jag orkar inte bry mig, jag har nog av mitt eget, han väntar säkert på någon". Tog tunnelbanan hem och ångrade mig, åkte ner igen, och han stod kvar.
Med hjälp av teckenspråk fick jag veta att han var övergiven och behövde hjälp. "Polis" frågade jag, och han nickade. Jag drog med honom till väktarna vid spärren som inte ville hjälpa mig. Ring polisen, sade de, och jag ringde och bad dem komma och hämta honom. De svarade att jag fick komma in på stationen med honom själv. Jag satt på polisstationen med honom en timme och såg två poliser dricka kaffe och prata bakom glasrutan.
Pojken och jag pratade så gott det gick utan språk, jag fick veta att han var tolv år och kom från Afganistan. I sin lilla ryggsäck hade han inga papper utan bara en T-shirt.
Till slut fick vi åka taxi till en flyktingmottagning på Söder, och chauffören som körde oss kunde prata farsi och fick veta av pojken att hans far var död och att hans mor skickat honom med en svensk-turkisk familj till Sverige, förmodligen för pengar. Väl framme i Stockholm hade de ställt honom utanför Åhlens och gått. I nio timmar hade han väntat på att de skulle komma tillbaka. Nu grät pojken.
På flyktingmottagningen blev han omhändertagen, och jag blev ombedd att åka hem. Jag lämnade namn och adress och undrade om de kunde kontakta mig och tala om vart han tog vägen sedan. De har inte hört av sig än.
 
Ja visst undrar man var de tar vägen. Vem som är ansvarig och hur det går och kommer gå för dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar