Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 28 november 2015

På tal om hopplösa fall

På tal om hopplösa fall så finns det inte några sådana brukar man säga.
en del kan bara vara svårare än andra.
I vilket fall så hittade jag ett exempel på just den tesen.  http://www.smp.se/inblick/hon-var-psykiatrins-svaraste-fall/
Jag och fotograf träffade Matilda Skog första gången i slutet av november 2005. Hon hörde av sig själv och ville berätta om sin situation på psykiatriska intensivvårdsavdelningen (PIVA) i Växjö.

Det var ett tungt vårdfall vi träffade. Kraftigt medicinerad, utan hopp om framtid och tvångsinlagd efter svår självdestruktivitet. Matilda hade skadat sig väldigt allvarligt. Hon var på vippen att dö vid ett flertal tillfällen. Hon talade om sig själv som ett ljus som hade brunnit ut ur båda ändar.

Tillsynen var 24 timmar om dygnet. Alltid hade hon vårdpersonal runt sig. Aldrig lämnades hon ensam.

Sjukvården stod maktlös. Hur hanterar man en så svårt sjuk människa som ständigt vill skada sig så mycket som möjligt? Vilken behandling ska sättas in? Matilda jämfördes med det riksbekanta Elisabethfallet, kvinnan med autism som vårdades på Sankt Sigfrids sjukhus under 1970-talet. Hon betraktades som Sveriges mest svårbehandlade patient.
När jag läser det gamla reportaget från PIVA är det svårt att tro att det är samma människa jag möter. Matilda för tio år sedan var nedstämd, hade en tom blick och utan hopp om bättre liv. På PIVA skedde ingen behandling, utan hon förvarades och skyddades från att skada sig själv. Vårdavdelningen var hennes fängelse.
– Jag fick inte ens borsta mina tänder själv.

Matilda har en lång psykiatrisk historia bakom sig. Redan i tidiga tonåren började hon skada sig själv. Hon gjorde flera allvarliga självmordsförsök och låstes in på kvinnoavdelningen vid rättspsykiatriska kliniken i Växjö fram till den olyckliga branden 2003 där flera personer omkom och skadades.

Hon hamnade på ett gruppboende i Alvesta. Men personalen kunde inte hantera Matilda eftersom hon skadade sig så kraftigt. Därför fördes hon över till PIVA och vårdades enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Hennes mål för tio år sedan var att lämna PIVA och hitta en annan vårdform.
– På den tiden drömde jag om ett skyddat boende. Med personal runt om mig, för jag klarade inget själv då.

Efter reportaget i Smålandposten skedde det viktiga saker i Matildas liv. Sjukhusledningen skickade remisser över hela landet och försökte få någon vårdgivare som kunde ta sig an henne. Hon hamnade inom rättspsykiatrin i Sundsvall. Här fanns en annan vårdmodell som fungerade för Matilda. Hon började medicinera för sin ADHD och fick ta eget ansvar.
– Jag kommer ihåg första gången jag tog läkemedel mot ADHD. Jag såg en tävling i curling på teve och plötsligt kunde jag titta färdigt på programmet. Det hade aldrig hänt tidigare.

Matilda har en högfungerande autism parallellt med sin ADHD och det innebär att hon behöver tydlighet och en struktur i livet.
Efter vårdtiden i Sundsvall blev det en sväng till ett behandlingshem i skånska Finja. Sedan träffade Matilda en läkare i Växjö inom psykiatrin, Anders Albinsson, som gav henne framtidstro. De funkade väl ihop och sedan 2010 har Matilda helt slutat att skada sig själv.
– Det var tuffa möten med läkaren. Han ställde krav på mig och lät mig successivt ta eget ansvar över mitt mående och liv.
Den negativa spiralen hade brutits. Matilda kunde flytta till egen lägenhet i Alvesta, hon blev inte längre beroende av vårdpersonal och började se framåt.
 
Ja tänka vad rätt diagnos och rätt behandling kan göra.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)