Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 14 april 2015

Maj-Britt görs till problem

Maj-Britt får inte prata med sin utvecklingsstörde son
http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/maj-britt-far-inte-prata-med-sin-utvecklingsstorde-son
Efter flytten till Sundsvalls för två år sedan tycker hon Peter har blivit allt mer otrygg.
– Under den tiden har han haft över 26 olika assistenter. Han har inte heller någon daglig sysselsättning, säger Maj-Britt Andersson.

Inför Peter säger en assistent att han har order om att inte prata med Maj-Britt och när Peters telefon upprepade gånger knäpps av innan någon svarar förklaras det senare med att assistenten kom åt avstängningsknappen av misstag.
– Nyligen sa en assistent att "nu får du ge fan i det här" och så ryckte han telefonen från pojken, berättar Maj-Britt Andersson.
Under skärtorsdagen åkte hon till Peters lägenhet.
– Jag stod där med en påsktårta och godis men fick inte komma in. En nyanställd assistent sa att det hade hållits ett möte och att vi bara ska få ses två gånger i månaden och så undrade han varför inte jag hade varit med. Men jag hade inte fått veta något om det där mötet.

Härom dagen försökte hon förmedla ett skrivet meddelande om att Peter måste få ringa henne om han vill.
– Då hade de plomberat brevlådan. Jag förstår att assistenterna tycker det är enklare när inte jag kommer på besök eller ringer för då kan de inte bara spela spel eller knappa på sina telefoner, men jag brukar bara besöka Peter ett par, tre gånger i månaden eftersom han brukar bli uppriven och vilja följa med mig.
Telefonsamtalen anser hon däremot är viktiga. Det är nästan alltid Peter som ringer upp. Ibland vill Peter också att Maj-Britt ska tolka det han försöker uttrycka till assistenterna.
Maj-Britt anser att Peter har regredierat de senaste tre åren.
– Han var torr vid två års ålder men nu har han blöjor både dag och natt. Första gången jag såg det blev jag alldeles chockad. Det har också hänt att han har haft stora blåmärken på armarna och brutna fingrar och för en tid sedan hade han en allvarlig urinvägsinfektion. Då hade jag länge påpekat att hans urin luktade illa.
Peters hjärnskada uppstod vid förlossningen då han drabbades av syrebrist.
– Han lider av autism, epilepsi och har nedsatt syn på ena ögat.
Under en period för några år sedan övermedicinerades Peter. Maj-Britt ifrågasatte doserna och så småningom slog även en av Peters tidigare vårdgivare larm och en förvaltare utsågs. Nu känner Maj-Britt Andersson sig misstrodd.
– När jag försöker informera personal om sådant som Peter har upplevt blir jag bara hållen för lögnare. Det är fruktansvärt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar