Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 24 april 2015

De fruktar ett nytt Yara fall

Det är nog många kommuner som känner sig oroliga över situationen inom socialen. Vissa kommuner får inte ens sökande till sina annonser. Vara sig som handläggare eller familjehem.
I Helsingborg känner de att det är så allvarligt att Yra fallet lika gärna skulle kunna hända hos dem.
http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/04/22/de-fruktar-ett-nytt-yara-fall/
När Yara-fallet rullades upp blev de bestörta som alla andra. Men de fick också en klump i magen av en annan anledning.
– Vi sa direkt: det skulle kunna vara hos oss, utan tvekan. Vi har en rädsla för att barn ska dö på grund av missförhållanden i hemmet som vi inte hinner se.
I mars berättade vi om fallet med en sjuårig pojke i Helsingborg. Förskolan anmälde vid två tillfällen misstankar om att han hade blivit slagen i hemmet. Trots detta dröjde det sex månader innan socialförvaltningen agerade.

I dag vittnar Annie Steffert och Linn Billsten Palmberg om hur de själva tvingas prioritera bort barn på en hög och riskabel nivå.
Akuta fall där det bedöms finnas en påtaglig risk för liv och hälsa går före. Här agerar man snabbt och vidtar de åtgärder som behövs, enligt Annie Steffert och Linn Billsten Palmberg.
Men allt under denna nivå blir i många fall liggande i upp till en månad innan nästa kontakt tas. Däribland fall där barn "bara" misstänks ha utsatts för våld utan att påtaglig livsfara föreligger.

– Det händer hela tiden att familjer får vänta i veckor innan en ny kontakt tas. Ärenden kan ibland bollas runt inom förvaltningen i jakt på någon som kan ta ärendet, säger Annie Steffert.
Riskerna med att vänta så länge är för dem uppenbara
 
Det hinner bli ännu mera allvarligt. Föräldrar hinner förbereda sina barn på vad de skall svara
Ett barn jag mötte sa som öppningsreplik: "Hej, min pappa slår mig inte!" säger Linn Billsten Palmberg.
Team Nord, som de tillhör, består på pappret av tio personer – i praktiken åtta eftersom två nyligen sagt upp sig – och utreder barn (0-12 år) i stadens norra delar.  

– En arbetsbelastning på 75 pågående utredningar vore rimligt på vårt team – vi har 140-150, berättar Linn Billsten Palmberg.
Linn Billsten Palmberg lider av minnesförlust och har börjat tappa hår på huvudet av all stress. Hon har mer än en gång avbrutit kvällsmaten, greppat telefonen och bett kollegerna i jourteamet åka hem till familjer för att se så att allt är okej.
Annie Steffert har fått stressrelaterade hudutslag på kroppen. Hon berättar hur hon under morgonduschen kan försvinna bort i tankarna på hur barn i hennes högar av utredningar har det. Sambon ropar "hallå?!" på andra sidan dörren och vattnet i badkaret i stiger utan att hon reagerar.

Påsarna och de svarta ringarna under ögonen vittnar om nätter med lite sömn. Ibland övergår grubblerierna i ångest. De, som själva är småbarnsföräldrar, går in med hela sitt hjärta i arbetet men känner sig ändå otillräckliga.
– Jag trodde kanske inte att jag skulle bli nedbruten så här jäkla snabbt, säger Annie Steffert.

Många har redan gett upp. De räknar till tolv kolleger, i deras lilla team, som har slutat de senaste ett och halvt åren. Fler är alltså på väg att lämna. De själva har tänkt tanken.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)