Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 12 oktober 2013

Lek inte med honom

Varför gör vi det så svårt? Hittade ett inlägg av en mamma till en pojke med diagnos och hennes upplevelse då en kompis talar om att hans föräldrar sagt att han inte får leka med hennes pojke eftersom han är så stökig.
http://ud75.wordpress.com/2013/09/29/lek-inte-med-honom-han-ar-ju-sa-sprallig/
Hon skriver:
Om sonen haft en funktionsnedsättning som var synlig hade dessa föräldrar med största säkerhet inte fällt samma typ av kommentar. ”Vi vill inte att du ska leka med honom eftersom han sitter i rullstol.” eller ”Lek inte med honom han är ju blind.” Detta framstår ju som smått absurt. Men nu har sonen en funktionsnedsättning som inte syns. Det står inte skrivet i pannan på honom: ADHD, bristande exekutiv funktion och impulskontroll i kombination med hyperaktivitet. Då hamnar läget i ett annat ljus. Han kanske bara är ouppfostrad? Tänk om han skadar vårt barn eller lär honom hyss?
Till saken hör att dessa föräldrar var informerade om sonens diagnos. På ett föräldramöte tog jag tillfället i akt och informerade samtliga om anledningen till att det finns en bonusvuxen i klassen och om varför sonen inte alltid sitter i klassrummet på lektionerna utan har en egen plats i ett litet rum. Jag hade även bjudit in till att kontakta mig om de hade några frågor. De värderingar som luftas här är sannerligen inte allas lika värde eller att olikheter kan bidra till ett rikare liv, snarare dess raka motsatser.
Men min stora fråga är så klart: Vad händer inne i sonens själ när han får höra att andra barn inte får leka med honom, endast på grund av att han är den han är? Hans värde är lika stort som någon annans och jag märker att hans självkänsla kan vara skör som porslin. Redan nu kan han visa en tendens att stöta bort människor redan innan de kommer honom nära. Bättre att förekomma än att förekommas. Han kan säga att en pojke är dum redan innan han har lärt känna honom, då slipper han ju bli sårad själv, även om det innebär att han själv blir utanför Spiralen blir nedåtgående ganska snabbt.
 
Vad lätt det är att glömma att det är barn vi har att göra med.
Vad lätt det är att dömma utifrån det man tycker sig se, att göra det bekvämt för sig och välja bort det som är lite jobbigt även om det handlar om ett barn.
Vad lätt det är att glömma vad det gör med den andre.
Vad enkelt det blir då man jämför som hon om han suttit i rullstol eller varit blind. Varför gör vi det svårare än vi behöver? Och varför gör vi skillnad på ett barn och ett annat.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)