Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 23 oktober 2013

Berättelse igår

Då gick ytterligare en berättelse iväg igår. Här kommer delar av den:
”Jag tar inga fler fosterbarn”, konstaterade en f.d. familjehemsmamma jag mötte i södra Sverige. ”Barn har jag gärna och deras föräldrar kan man väl förstå och ha överseende med, men Soc…”. Så fick jag ta del av hennes erfarenheter.
Åtta åriga ”Lina” hade haft stödfamilj sedan ett års ålder och, då modern fastnat i sitt missbruk, övergick stödfamiljen till familjehem då ”Lina” var 2,5 år. Flickan är utvecklingsförsenad, har troligtvis en autism och adhd.
Under de 5,5 år som flickan vistas i familjehemmet har två hemtagningsutredningar påbörjats, men avbrutits då modern återgått till missbruk. Under den senare gjordes även en umgängesplan. Modern krävde då att ”Lina” skulle sova över i moderns hem, trots att flickan inte träffat modern på 10 månader. Familjehemmet skulle skjuta flicka till modern, men då ”Lina” var förtvivlad, skakade och grät i bilen och till slut kräktes, vände familjen och åkte hem. Socialsekreteraren gick inte att nå.
Familjehemmet har även lagt på luren då modern varit mycket berusad då hon ringt och ville prata med dottern. Modern har då sluddrat, växlat mellan aggressivitet med svordomar och gråt med anklagelser mot familjehemmet.
I mars hade modern varit nykter i tre månader och begär hem dottern igen. Modern lever dock tillsammans med en man som inte är drogfri. Flickans handläggare kräver då att paret ska separera för att flickan ska komma hem, vilket paret arrangerar genom att mannen skriver sig på sin brors adress. När familjehemmet påtalar att separationen bara är ”på papper” till handläggaren, får de till svar att man inte ska ”misstro dem” och att ”detta bara är rykten”. En förtvivlad och uppgiven flicka flyttades hem två månader senare.
I juli fick polisen gripa in vid ett lägenhetsbråk med knivslagsmål. ”Lina” omhändertogs akut. Det beslutades att återigen placera flickan men nu i ett nytt familjehem, då hennes förra ”inte kunde samarbeta med modern”. Det gamla familjehemmet fick inte ha någon kontakt med ”Lina”, då hon annars ”skulle få svårigheter att knyta an till den nya familjen”.
Tyvärr är denna historia bara en av många och bakom varje berättelse vanvårdas ett barn/ungdom i Sverige idag på 2000-talet.
Är detta barnperspektiv? 
När ska barn få laglig rätt att bo hos sina psykologiska föräldrar?

Varför görs inga anknytningsutredningar innan barn flyttas från familjehemmen?
Hur ska lagen kunna skydda barn genom att tillsätta barnhandläggare, då denne och de andra handläggarna är närmaste arbetskollegor, och ingen av dem har en utbildning som innerfattar barns behov och utveckling?
När ska politikerna reagera på de fruktansvärt sorgliga resultat som framkommit i rapporten om sammanbrott i familjehem?
När ska familjehemsvården lyftas från kommunerna till staten, så att alla barn kan få samma chans till bra vård, oberoende av kommuners ekonomi och dess familjehemsorganisation som inte fungerar?
Vad tänker du som politiker göra i dessa frågor?
 
Det resulterade i första inbjudan till samtal redan nu i veckan.  
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Familjehemsbloggen23 oktober 2013 kl. 12:10

    Åh fy fan. Hur många såna här historier finns det??? Man varken kan eller vill tro att det här kan pågå i Sverige idag. Vad är det för slags människor som sitter och kan ta dessa beslut? Små barn behandlas sämre än djur... Mår illa. Igen.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)