Hittade en bra inlägg i skoldebatten:
http://hd.se/mer/2013/10/05/lite-foraldraansvar-om-jag-far-be/
I förra veckan hängde jag med äldsta dottern i skolan. Hon går i första klass (jag vägrar att kalla henne förstagluttare, hör ni det), och jag kan bara konstatera att barn av i dag inte hade klarat sig i fem minuter år 1979 när jag började skolan. Skamvrån hade varit fullsatt.
Det kan vara svårt att se beteendemönster i sitt eget barn när det upplevs ett och ett så att säga, men när tjugo barn stöpta i någorlunda samma form samlas i ett avgränsat utrymme under organiserade och rent av uppstyrda former klarnar det.
Barn av i dag har inget tålamod. Det måste hända nya saker hela tiden. Var tog stoltheten över att skriva tio perfekta “m” på en linjerad rad vägen? Allvarligt talat, alltså? I dag hafsas det ner tio krumelurer som med lite god vilja skulle kunna tolkas som små hästar på grönbete. Hellre snabbt än rätt.
Och när började barn i lågstadiet säga emot sina lärare? Det är en sak om klassen diskuterar ett ämne där olika ståndpunkter kan vara både rätt och fel, men när det handlar om ordning och reda (i brist på bättre uttryck) i klassen ska lärarens ord alltid, jag skriver alltid, vara lag över sjuåringarnas.
En annan sak som slog mig var tilltalet mellan eleverna, främst under rasterna. Hårda ord och elaka kommentarer haglade från höger till vänster och när jag försökte gå emellan och medla började de käfta med mig istället. Jag blev överrumplad. Det är en sak om Sjuåringen sätter sig på tvären och testar gränserna när vi är hemma, det är lite av hennes jobb att göra det, men när barn i den åldern snäser av vilt främmande vuxna så är det något som har gått allvarligt fel.
Barn är små avbilder av oss vuxna. De gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Är vi stressade, blir de stressade. En stor skopa föräldraansvar så där lite till överlag hade inte suttit fel i dagens läge när, våra barn är mer förvirrade än någonsin och många lärare har slut på soppa och tar sig runt enbart med hjälp av ångorna.
Om barn hade varit en promenad i parken hade det inte varit någon konst att vara förälder, men med barn kommer friktion, så enkelt är det. Antingen ser jag till att minimera friktionen redan när barnen är små, eller tar jag den lätta vägen ut och släpper taget med det oundvikliga resultatet att friktionen ökar över tid.
Och så har folk mage att klaga på skolan. Jag säger inte att allt som sker i skolan i dag är bra, eller ens i närheten av bra, men många av problemen som har vuxit fram i skolan de senaste decennierna är i rakt nedstigande led föräldrarnas fel. Det är inte, läs i n t e, skolans jobb att uppfostra våra barn.
Ett tips: bli politiker om du inte gillar hur skolan fungerar i dag. Inte? Nä, jag tänkte väl det. Då föreslår jag att du lägger mer energi på att uppfostra ditt barn och mindre energi på att höras mest på föräldramötena.
28 oktober 2009 tog socialtjänsten i Mark "våra" barn. Två små fosterbarn som bott hos oss hela sitt liv. Följ min kamp att få hem dem till det de ser som sitt och samtidigt visa på alla missförhållanden som förekommer inom socialtjänsten mot små barn på redan utsatta barns bekostnad.
Bakgrund
Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.
Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.
Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.
Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.
Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar