Hittade en länk till en film
om adoption.
Den visar hur tydligt som
helst hur stark anknytning är. Hur viktig den är. Att barn far illa om den
bryts. Det är en sak om man måste för att barnen far illa men då måste man
säkerställa att de inte förlorar de som betyder något för dem. Föräldrarna här
var lovade fortsatt kontakt med det hölls inte.
Barn gör vad som förväntas
av dem. De gör som de beordras om de inte far så illa inombords att de inte
orkar. Då sluter de sig in i sig själva eller så blir de utåt agerande,
självdestruktiva.
Jag gråter inombords vid
tanken. Det är ju så "våra" små har det. Gång på gång tas vi bort med hänvisning
till att vi inte är biologiska föräldrar men för de här barnen är det ingen
skillnad.
De här barnen i filmen var
så gamla och hade en bra relation med sina föräldrar. De var döende i AIDS och
därför tog de beslutet att adoptera bort men under förutsättning att de skulle
få fortsätta hålla kontakten. Den bröts och särskilt flickan reagerade. Hon
började slå protestera på alla sätt hon kunde. Till sist hade familjen inget mer
att ge. Men det var inte hon som valt, inte hon som ville till Danmark. Det
slutar med att de sätter henne på barnhem och pojken lillebror som anpassat sig
bättre får stanna.
De sitter vid matbordet och
plötsligt går adoptivmamman på henne hon
har omedvetet gjort någon rörelse med huvudet som mamman inte tål. Hon ber om en
förklaring, en förklaring flickan inte kan ge då hon förmodligen inte ens själv
är medveten om vad det är hon gör. Det slutar med att hon får gå ifrån bordet. Mamman säger att det var bara en sak jag bad henne om och det kunde hon inte ge mig. Flickan ser ut som hon inte förstår vad hon pratar om. Mamman talar om henne och säger att det vore som om hon vore besatt
bara för att hon inte anpassat sig som adoptivmamman förväntat sig.
De begär avlastning men
familjen får inte engagera sig för mycket får inte ta över. Får inte ge
presenter får inte plantera saker som hon kan längta till t.ex ett grönskasland som hon kan se gro från gång
till gång.
Sedan ger de upp.
Det skar i hjärtat på mig då
de filmar när de talar om för henne att hon skall flytta. Hon får först flytta
till avlastningshemmet men där får hon inte stanna för hon skall minsann inte ha
någon mer mamma säger adoptivmamman.
Varför fick hon inte stanna hos avlastningshemmet? Hade inte det varit bättre?
de hade kanske varit mer skickade.
Hon
sitter och tittar på dem med stora ögon och vet inte vad hon skall säga. De vill
ju inte ha henne längre. Hon vet inte vad hon gjort för fel. och jag anser inte att det är hennes fel. Hon har inte bett om att få komma dit.
Varför tog de henne från början?
Varför fick hon inte stanna hos sina mamma och pappa? de har inte fått hålla kontakten som de lovades men har nu fått bromsmediciner som gör att de jobbar och har hand om de två kvarvarande barnen. de tar t.o.m hand om en släktings barn.
Varför fick de inte
behålla kontakten?
Varför blev inte föräldrarna informerade ?
Till sist säger
hon att hon förstå men vad är det hon förstår.
Hon flyttas till sist till ett barnhem.
Jag hoppas att det hör till
undantagen även om de säkerligen inte är ensamma. Att det ändå är ett förhållandevis enskilt ärenden som gick fel för annars kommer jag
aldrig mer förorda adoption.
Jag känner många adopterade, har faktiskt ett antal både i familjen och släkten och har
aldrig stött på något liknande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar