Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 9 oktober 2013

Inte tillräckligt

Nu konstaterar man IGEN att stödet till utsatta barn brister.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/stodet-till-utsatta-barn-brister_8579818.svd
Varje år kommer det in tusentals polisanmälningar om våld eller sexuella övergrepp mot barn i Sverige. Polisanmälan kan, och borde vara en startpunkt för ett bättre liv. För att det ska bli så är det är viktigt att snabbt erbjuda stöd och behandling, eftersom våld mot ett barn är en allvarlig riskfaktor för både fysisk och psykisk ohälsa.
Men vägen dit är lång för ett utsatt barn, och alltför få når ända fram. Många barn berättar aldrig om sin utsatthet, och alltför få vuxna slår larm när de ser att barn far illa. Barn tvekar att svika den som gjort dem illa, vågar inte eller har inte förmågan att hitta orden som beskriver vad de varit med om. De är rädda för reaktionerna om de berättar – att inte bli tagna på allvar, att inte bli trodda, att mötas av avsky, rädsla eller avståndstagande.
Men de barn som upptäcks, de barn som har modet att berätta, de som slår larm, de får väl hjälp? Nej, det är inte alls säkert. I Rädda Barnens och Linköpings universitets rapport ”Inuti ett Barnahus” har vi granskat de 23 första av de 28 svenska Barnahusen (se faktaruta). Barnahus är utan motstycke den bästa metod vi sett för att möta och fånga upp våldsutsatta barn, men alltför få av de granskade verksamheterna lever i dag upp till definitionen av ett Barnahus.

På ett Barnahus samarbetar myndigheterna kring ett barn som misstänks vara utsatt för brott. Målet är att barnet ska slippa att åka till flera olika lokaler och myndigheter och upprepa sin ofta traumatiska berättelse för många olika personer.
Barnahuset ska vara inrett på ett sådant sätt att barn och tonåringar känner sig trygga och bekväma. De olika myndighetsrepresentanterna samarbetar som ett team med barnets rättigheter i fokus. Barnahus är en helhetslösning som innebär att utredningar ska samordnas och att barn ska få skydd, stöd och behandlingsinsatser på samma ställe.
I dag finns det 28 barnahus i Sverige och de täcker 164 av landets 290 kommuner.

Man avslutar med orden:
Det som blivit tydligt är att Sverige är långt ifrån att leva upp till Barnkonventionens krav på att erbjuda utsatta barn rehabilitering och social återanpassning. Det är oacceptabelt och måste åtgärdas snabbt.
Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att klargöra hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta barn. Utredningen bör resultera i tydligt formulerade krav från regeringen om hur landstingen ska bemanna Barnahusen med barnmedicinsk och psykologisk/barnpsykiatrisk kompetens. Den bör använda de Barnahus där barnmedicin och barn- och ungdomspsykiatri finns med i samverkan som modeller.
Vi föreslår också att regeringen inrättar ett nationellt kunskapscentrum för våldsutsatta barn med ansvar för tvärprofessionell kunskapsutveckling och kunskapsspridning.

Och så kritiserar man umgänges rätten
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5664558 den som säger att föräldrar har rätt att träffa sina barn. Barn som de förgripit sig på eller misskött. Barnens rätt att slippa väger lättare.
Det är bara barn som är tillräckligt gamla som får säga ifrån och då bara om någon lyssnar och agerar på det.
Barnperspektivet måste väga tyngst. Det måste blir mer än ett ord på ett papper.

Har jag sagt hela tiden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar