Ett brev i veckan

Är så trött på alla ärenden som kommer in och ingen verkar bry sig så nu har jag och två till bestämt oss för att börja skicka ett i veckan till hela socialutskottet med frågan om vad de tänker göra åt det. Här är första som gick iväg idag 

D 28 oktober 2009 slets två små fosterbarn ifrån oss under ett umgänge. Förvaltningen fick grov kritik av socialstyrelsen och ärendet uppmärksammades av uppdrag granskning inte mindre än fyra gånger. Ni har haft det uppe ett antal gånger i riksdagen.

Det är jag som är fostermamman i det ärendet.

Jag har på något sätt blivit en talesperson för andra i samma situation eftersom det inte finns någonstans att vända sig, ingen instans som väcker våra frågor och ingen som agerar hur fel det än är. Ingen får, kan eller vill lägga sig i enskilda ärenden.

Vad har hänt sedan dess? Har det blivit bättre? Har man lärt sig något? Inte alls hävdar jag.

I måndags hämtades en fyra årig pojke ifrån det hem han växt upp i, det hem han ser som sitt. Ifrån dem han ser som sina föräldrar. Han har haft umgänge med sin mamma 2 timmar i månaden. Då det bestämdes att han skulle hem fick han tre veckor på sig. För tre veckor sedan han skulle hem skulle ha sova över. Första gången fick de inte ens in honom i bilen. Han talade om med all tydlighet för alla att han inte ville åka, att han inte ville sova där, inte ville bo där, att han inte ville träffa mamma. Barnläkare, BVC, dagis alla har hört och tycker att en hemflytt är ren barnmisshandel. För två veckor sedan kom handläggarna och tvingade in honom i bilen. Han skrek och protesterade på alla sätt. En fick hålla honom inifrån bilen så att han inte skulle lyckas ta sig ur för att han inte skulle klämma händerna i sina försök att ta sig ut medan den andra stängde dörren med barnlåset i för att han inte skulle kunna hoppa ut i farten. ”Vissa barn måste man bara köra över ” sa de innan de åkte.

Nu i tisdags kom samma handläggare och hämtade honom. Han skulle flyttas hem. Tre veckor har han haft på sig. Ingen inskolning ingen tillvänjning, ingen utredning om hur det kommer att gå. Utredningen skulle påbörjas nu då han väl är hemflyttad.

Familjehemmet tvingades stå bredvid och titta på då pojken skriker, sträcker sig efter dem ,ropar på dem och ber om hjälp. De kan bara hjälplösa, maktlösa se på och kan inget göra. Fostermamman fick i ren stress, panik, maktlöshet en stroke och kördes till sjukhuset där hon legat i veckan.
Är det tacken för att man tar ett samhällsansvar? Är det så man skall räkna med att behandlas?

Jag har fyra sådana fall just nu, barn under 5 år som skall hem trots att de bott i samma familj sedan de var spädbarn och inte har haft fungerande umgängen med sina bios. Ändå skall de hem. Ingen av dem har man utrett möjligheterna för innan. Ingen av dem skolar man in utan det går fort och abrupt då barnen slits upp. Barnen förstår inte varför de som de ser som sina föräldrar ser på och inget gör, de tror att de gjort något fel, anklagar sig själva. Tror att de lämnats. De får sällan eller aldrig finnas kvar för umgängen.

Varje gång jag varit hos någon av er i riksdagen har jag fått höra att lagen säger att ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn. Det är inget jag ser i detta ärende.

Skyll inte ifrån dig och göm er inte bakom att ni inte går in i enskilda ärenden för jag kommer från och med nu att skicka ett ärende i veckan för att visa att det inte är enskilda ärenden.

Och jag kommer varje vecka fråga er vad ni gör åt detta. och jag vill ha svar. Är det såhär det är tänkt? Är det rimligt att barn i Sverige i myndigheter händer skall hanteras på det visset? Var är barnperspektivet i detta?

Är det tänkt att familjehem skall hanteras så här? Bli av med jobbet över dagen. Tvingas se på när barn misshandlas av myndigheter utan att få ingripa för att de har rätt att göra det. Det är inte konstigt att ingen vill jobba som familjehem att det är så svårt att hitta oss, de som vill ställa upp. Är du förvånad?
Varför vill ingen kvalitetssäkra vårt jobb? Varför frågar ingen oss varför vi fortsätter, vad vi behöver för stöd och hjälp, vad det är som att vi lyckas vilket vi faktiskt gör i 90 % av fallen.

För fyra år sedan talade jag om att man flyttar små barn utan anledning men Maria Larsson sa att ni inte fick några sådana indikationer. Men begärde ändå sammanbrottsutredningen. Den visade att 30 % av alla småbarnsplaceringar avbryts i förtid. Men man frågade inte oss om anledningen utan man frågade handläggarna och de påstod att det är vi som inte längre vill ha barnen för att de plötsligt efter 4, 7, 10 år inte skulle gå ihop med våra egna biologiska. Det är utifrån alla ärenden jag fått helt fel, de har ju blivit som våra egna.

Nej man frågar handläggarna som både utreder, beslutar och verkställer i samma ärenden. Det är inte rättssäkert. En handläggare som dessutom inte ens har utbildning vad gäller barn. Som inte har obligatorisk närvaro plikt på utbildning. Jag jämför det med att ingen skulle vilja opereras av en läkare som inte varit på utbildning men en utsatt familj, ett utsatt barn har inget val. Båda har andra människors liv i sina händer men den enda har inte ens ansvar för de beslut hon tar, behöver inte ens vara på utbildningen. Är det rimligt?

Visst man kan anmäla till granskningsmyndigheterna nu IVO men de får bara kritisera vad som hänt men får inte lägga sig i hur ärendet hanteras däremot kräva rättelse vad gäller formalia och dokumentation. Det blir ingen förändring i sak, för de drabbade i ärendet. Det innebär att förvaltningen kan fortsätta göra fel i samma ärende, samma handläggare kan fortsätta i samma ärenden bara de dokumenterar rätt fortsättningsvis. Det kan inte vara tanken från början.

Få av lagar runt barn är kopplade till några konsekvenser (precis som om man utgår ifrån att personer som jobbar på en myndighet automatiskt gör rätt så är det naturligt vis inte) Det finns lagar runt var man BÖR ,men inget vad som händer om man låter bli. Det innebär att lagarna blir verkningslösa, inget händer om man låter bli att följa dem.
Tex ett tydligt barnperspektiv skall råda vad händer om man låter bli... inget.
Barn skall sedan 1 januari höras vad händer om man låter bli... inget.
Man skall besöka barnen i sina familjehem eller på institution ett par gånger per år men vad händer om man låter bli... inget.
Barn skall ha rätt till en egen handläggare vad händer om det är för få personal eller om man har samma som föräldrar ... ingenting.
Barn skall informeras om sina rättigheter vad händer om de inte blir det? ... ingenting.
Det finns en treårs regel som säger att om barn varit placerade i en annan familj än sin egen i tre år skall man undersöka om det är för barnets bästa att vårdnaden över går till dem. Vad händer om man låter bli... ingenting.
Kan fortsätta hur länge som helst. Varför stifta lagar som kan tolkas så olika och som man inte behöver följa. Det kan inte vara rimligt.
Har massor av sådana ärenden. Det är alltså inte enskilda ärenden utan systemfel.

I ärendet jag lyfter denna veckan är det anmält men inte hjälper det pojken. Han är redan flyttad. När han nu är hemflyttad kan man inte göra ett LVU för att han mår dåligt. Det är inte orsak för LVU. Enda räddningen skulle vara om mamman i så fall ger upp och begära en SOL placering för att han skall få flytta hem.

Har svårt att tro att han skulle få komma hem igen till dem han ser som sina trots att ett tydligt barnperspektiv skall råda och trots att det då borde utgå ifrån dem han ser som sina. Även om de skulle ge kritik får de inte kräva att pojken skall tillbaka. De kan heller inte kräva en annan handläggare de kan inte ens kräva att en annan kommun får ta över. IVO borde få mandat att flytta ärenden till en annan kommun men låta ursprungskommunen stå för kostnaden.

Enligt lagen är boenden kommunen ansvarigt för de barn som bor där. Om barnen far illa kan de, bör de gå in med ett LVU. Det borde innebära att om ett barn placerats i en annan kommun än sin egen och placeringskommunen är de som orsakar att barn far illa genom dåliga beslut borde boenden kommunen kunna ansöka om ett LVU mot placerings kommunen. Det borde inte spela någon roll vem som utsätter barnen för övergrepp. Nej som lagen nu är utformad tvingas man se på hur barn far illa i myndigheternas händer och ingen får agera, sätta stop bara för att det är en myndighet som gör det., Skulle man reagera likadant om det handlade om en kommun som mördade barn? De har ju lagen på sin sida. De har rätt att behandla barn som de gör.

Så vad tänker du göra åt det? Skall det fortsätta vara så här? Är det så det är tänkt att vara? Hur länge skall ni i maktposition blunda för dessa barn som är tagna av myndigheter för att man menar att de skulle må bättre av det? Menar ni att detta är bättre?

Förväntar mig ett svar både på hur du ser på dessa frågor och vad du tänker göra åt det.

Med vänlig hälsning Eva fostermamman i Markärendet